Recension

[image name=betyg3]

Jag läste en krönika som beskrev att samhället är på väg mot en Tillräckligt Bra-kultur och att det inte är något vi ska vara rädda för. Vi som samhälle ska sluta försöka sikta mot molnen och göra vårt yttersta hela tiden, och genom det ta risken att inte nå någonting alls. Istället ska ledordet vara; Gör det Tillräckligt Bra. Det var en rätt underhållande krönika, med en del poänger, och även om jag inte håller med i allt som skrevs, så satte den ändå ord på något jag själv grunnat på. Att Tillräckligt Bra ibland är mycket bättre än vad man kan tro.

Hagaliden kommer från Göteborg, föga förvånande, men har ändå inga särskilda drag som gör att de går att etikettera som göteborgspop, vilket känns befriande och roligt för bandet, tror jag. Hoppas jag. De skulle lika gärna kunnat komma från Lund, Stockholm eller Härnösand, det desperata uttrycket som kännetecknar göteborgspop finns inte hos Hagaliden. Istället är de väldigt försiktiga i sitt musicerande, vilket är fint. I sina bästa stunder låter de som Blå Tåget i sina minst plakatpolitiska stunder.

Fast inte lika briljanta, men kanske på god väg? Nej, för Hagaliden är ett band som är själva sinnebilden av Tillräckligt Bra. De är långt ifrån dåliga och långt ifrån fantastiska. De sitter inte inne på de bästa popmelodierna, men de är Tillräckligt Bra. Martin Boijes sångröst är inte den mest spännande, men den är Tillräckligt Bra. Texterna är inte de mest drabbande, men de är Tillräckligt Bra. Eller, det där tar jag tillbaka, lite i alla fall, texterna är det mest spännande med Hagaliden. De väver in vanliga vardagliga händelser och betraktelser i en poetisk kostym, vilket de faktiskt är rätt ensamma om, i alla fall på det här sättet. De på ytan agendalösa texterna är de som ger en mersmak och också höjer bandet från en uddlös småtrevlig huvudnickning till att resa sig till den magiska gränsen Tillräckligt Bra.

Axel Stenros

Läs mer