Recension

[image name=betyg4]

Åh, Damien. När du på Working Titles sjungande frågar hur det är i Washington så är det så vackert. Med en röst så hjärtekrossad att hälften vore nog, konstaterar du lågmält att du bara sett foton av Washington, aldrig varit i Washington. Den dämpade kören har tystnat nu, de knäppande fingrarna likaså. Du undrar bara förläget: hur är det i Washington?

Åh, Damien. När du av Richard Swifts ömsint varma hand låter dig produceras. När du redan på spår två låter dig uppvaktas av en melankolisk barnkör, röster vars repeterande av dina nostalgiska konstateranden fördubblar skönheten. När du på hållplats sju på den emotionella resan som är ditt nya album, det du kallar Maraqopa, sjunger att alla är en stjärna.

Åh, Damien. Att du lyckas smälla in två, ja kanske till och med tre av årets bästa låtar på samma skiva. Working Titles har jag redan skrivit om, men jag kan göra det igen (den är definitivt värd det), 45 sekunder in på Museum Of Flight börjar jag, på riktigt, nästan gråta, och Mountains Still Asleep är en lektion i den svårbemästrade konsten som kallas ”avsluta ett album med värdighet”. Att du gör det redan nu. Lägger fram dem där i det stundtals obarmhärtiga ljuset, helt anspråkslöst, för oss att lyssna.

Åh, Damien. Att du ger ifrån dig en skiva som Maraqopa. Att du gör det innan det ens hunnit passera ett år sedan fjolårets försiktigt experimenterande och personligt banbrytande Saint Bartlett. Att du sänder ut sånger i världen av den här tidlöst undersköna kvalitén, men samtidigt vågar hitta det vackra i musikalisk splittring. Att du inte nöjer dig med ”bara” fläckfri americana. Och att det ändå känns som att du kan lite, lite bättre, att det här är skapat med en axelryckning. Att det känns som att du skjuter oklanderliga melodier från höften, går upp i änglalik falsett i sömnen. Beundransvärt är vad det är.

Åh, gud vad jag önskar att jag själv kunde skapa lika vackra ting – besjunga smärta, alstra metasånger om låtskrivarens makt över människoliv och kärleken – med en sådan lätt hand som jag inbillar mig att du har när jag sluter ögonen och lyssnar, Damien.

Elis Burrau

Läs mer