Recension

[image name=betyg3]

Jämförelserna mellan Håkan Hellström och debutanten Alice Botéus har redan blivit tröttsamma. Så till den grad att det känns mer rimligt att påtala olikheterna dem emellan, som ändå finns där bland all Göteborgsromantik och oblyg känsloförmedling.

Alice saknar för det första det energiska elementet. På hennes debutalbum finns det mycket råa och både varma och kalla känslor, men inte samma explosiva och euforiska kickar som Håkan kan prestera. Alice sjunger subtilt och vackert, det är ingen allsångspotential i hennes musik. På både gott och ont.

Sett till soundet ligger i stället jämförelser med Veronica Maggio nära till hands, men i stället för att gråta ut om förlorad kärlek och misslyckade fester i sin trea i Vasastan sjunger Alice om sitt liv med en annan äkthet och ett annat djup än Maggio. När hon sjunger att hon inte har någonstans att ta vägen så har hon inte det. Det är mer genuin desperation, men rent musikaliskt är det bara stundom medryckande.

Även utan de euforiska topparna är det ett bra album. Alice sjunger vackert och stämningsfullt och återigen får man chansen att följa med på en sentimental – och ganska välproducerad – rundtur i Göteborg. Så långt allt väl. Potentialen att slå sig ur parallellträsket, slippa jämförelserna och bara få bli Alice B med oss och fler därtill på nästa album finns definitivt.

Martin Mederyd Hårdh

Läs mer