Intervju

Wu Lyf om att bli portade från kyrkan, anonymiteten och kärleken till TTA

Wu Lyf var 2011 års stora genombrottsband. De svåra Manchesterrockarna hade redan skapat ett surr kring sig efter ett fåtal låtsläpp på internet och lanserandet av en pseudosatanistisk ungdomskult runt bandet. Efter att ha blivit kända just för att ingen kände till något om dem släppte britterna succédebuten Go Tell Fire to the Mountain under sommaren. All hype rättfärdigades och växte sig om möjligt ännu större. Samtidigt tog bandet klivet ut i rampljuset.

I augusti skulle de göra en spelning i Göteborgs domkyrka på Way Out West, men blev portade där ifrån på grund av sina satanistiska undertoner. Nu i mars inledde Wu Lyf – som är en förkortning för ”World Unite! Lucifer Youth Foundation” – en ny turné med första anhalt Skandinavien för att återigen frälsa Sverige med ett popinferno.

Tram7 fick en pratstund med trummisen Joe Manning när han och bandet precis anlänt till Kägelbanan på söder inför lördagens spelning. Han berättar om bandets nästa skiva, hur han skulle argumentera sig tillbaka in i domkyrkan, hur de inspirerats av The Tough Alliance och om att gå från total anonymitet till att uppträda hos Letterman.

Ni kommer direkt från Malmö och spelningen där. Hur var den?
- Vi tyckte väl att det var okej, men folk som var där sa att det var väldigt bra av någon anledning. Men det verkar alltid vara så att det är en skillnad, en stor klyfta, mellan vad publiken upplever och vår egen upplevelse.

Har ni höga förväntningar på er själva?
- Ja, definitivt. Jag föredrog nog spelningen vi gjorde i Köpenhamn dagen innan. Sett till vårt uppträdande då, publiken var ungefär den samma, lika stor. Fast i Malmö blev det lite konstig stämning efter att vi spelat. De spelade gammal indiemusik, ingen bra sådan, och folk bara blev ordentligt fulla. När folk blir fulla runt omkring mig och jag inte gillar musiken känns allt värre. De spelade typ Libertines, äldre rock och indie.

Det är lite lustigt det där ändå, att ni som brittiskt band – inte minst ett från Manchester – tar så tydligt avstånd från stora brittiska förgrundsband som Libertines och tidigare Oasis och Stone Roses.
- Jag gillar bara inte deras musik. Jag gillar verkligen The Strokes och vi sa förut att vi borde ha tagit med ”Is this it?” på turnén, och folk säger att de och Libertines är lika, men jag tycker bara det är något som saknas där. Jag kan inte riktigt peka på vad.

Innan Go Tell Fire to the Mountain släpptes höll Wu Lyf hårt på sin anonymitet och vägrade prata med media. Med inget annat än kryptiska slagord och suddiga upploppsbilder på hemsidan skapades en myt kring dem och det som verkade vara en småsatanistisk ungdomskult. Brittisk media spädde på bilden av dem som mystiska revolutionärer, men en dag i samband med albumsläppet släppte bandet ridån helt, röjde sina identiteter och började prata.

- Innan albumet kom ut kände vi inte att vi hade något att säga i intervjuer. Sen skulle vi ha historien om hur vi spelade in den och allt och vi tänkte att vi ville lansera albumet så vi började ge dem.

Det har också spekulerats i att allt var ett stort PR-trick, regisserat av managern Warren Bramley som äger ett stort reklamföretag. Det avvisar dock Manning:

- Vi visste inte vad vi gjorde. Folk har hela tiden tyckt att det varit väldigt cyniskt av oss, men vi gjorde bara vad vi kände för och det som hände hände. Sedan skapade journalister en bild av oss, att vi var mystiska och anonyma och så vidare, medan vi bara kände att vi inte ville göra några intervjuer än.

Efter att ha vant sig vid rampljuset inledde bandet året med att spela låten Heavy Pop hos ett av sina mer namnkunniga fans – David Letterman.

- Det var en stor sak för oss och något man kunde berätta för folk, det är något de känner till. Jag minns att jag berättade för min morfar att vi skulle spela där och han visste vad det var. Det var ett erkännande, en ”mainstream” sak att göra. Jag har inte märkt någon stor skillnad efter showen, men vi har inte varit tillbaka i USA än och det kan nog vara ganska mycket annorlunda där nu.

Ni har tidigare pratat om vikten av att som lyssnare inte veta allt om ett band, utan att där måste finnas en viss spänning. Hur ska ni behålla den nu när ni har blivit mer offentliga?
- Sluta ge intervjuer igen, ha ha. Nej, men vi gör dem för att folk ska kunna läsa om vår musik och våra egna tankar om den. Vi har inte Twitter, vi är inte Odd Future. Vi har lite distans till det hela. Alla kommer kunna se oss spela, men får inte veta allt om oss som personer för det, och vi kommer inte att ställa upp på photoshoots och bli popstjärnor.

De första bilderna på Wu Lyf släppte de själva och föreställde bandet med vänner i ansiktstäckande bandanas, ståendes på ett hustak fyllt av bengalrök. Det gjorde sitt för den omdiskuterade mystiken.

- Vi kände en bra fotograf som tog bilderna, men efter ett tag började vi hata dem. De hjälpte oss till viss del, men folk fick fel bild av oss. Men det visste vi inte då, medan vi gjorde fotona så fick vi täcka ansiktena för att vi inte kunde sluta skratta. Nu när vi tagit bilder med ansiktena visade har de inte blivit lika populära, ha ha. Vi försökte inte vara mystiska och även om det var bra med uppmärksamhet till en början så var det irriterande när folk fick för sig fel saker.

Några som kanske var lite snabba att döma dem var kyrkfolket i Göteborg. Under fjolårets Way Out West var det tänkt att bandet skulle spela i domkyrkan, men efter att kyrkans ledning läst om bandet på festivalens hemsida – om uppror och satanism – vägrade de tillåta det och konserten fick flyttas.

- Det var väl lite vårt eget fel, men det var lite konstigt för det har inte varit några problem någon annanstans. Vi spelade ju till och med in albumet i en kyrka, även om den var nedlagd. Vårt namn betyder inte Satan heller, utan i den faktiska bibeln är han och Lucifer olika karaktärer och det är bara kulturella saker som sammankopplar dem. Vi läste mycket om black metal-band och satanism och det var intressant, även om allt det där om ondska är lite som tecknade barnprogram. Vi tog Lucifer och gjorde något positivt av det, att vara en egen individ.

- Jag tror att alla i bandet är åtminstone lite religiösa, eller åtminstone vill ha värderingar och stora tankar, speciellt i en så här ytlig tid. När man som ung förväntas vara nihilist eller något försöker vi ta med de positiva sakerna. Som att förlåta folk, det är en bra grej trots allt.

Så om ni skulle få chansen igen så skulle ni försöka övertyga kyrkan i Göteborg?
- Det tror jag. Som jag sa, Lucifer är inte samma person som Satan, så det skulle jag säga. Sedan…
Joe gräver innanför tröjan, hittar halskedjan och visar guldkorset som sitter på den.
- Om vi skulle komma dit igen så skulle jag försöka få spela i kyrkan. Det är vanligtvis en bra plats att spela på.

Go Tell Fire to the Mountain spelades in i en nedlagd kyrka i Manchester-stadsdelen Ancoats.

- Vi ville ha ett enormt sound och fick hyra byggnaden i tre veckor. Vi spelade in från eftermiddagen till elva på kvällen varje dag, och fick lagom med tid. Inte för mycket, så att man känner att man vill göra för mycket.

Redan under turnerandet har tankarna börjat vandra mot uppföljaralbumet. Till sommaren är det tänkt att bandet ska in i studion igen – och då bokstavligt talat en studio. Produktionen kommer denna gång blir mer traditionell.

- Vi skulle inte upprepa det vi gjorde med förra skivan med den nya. Den här kommer bli ganska annorlunda, mer poppig, konventionell och subtil. Inspelad i en studio med en producent.

Strider det inte mot er natur att närma er ”branschen”?
- Det kanske är ett steg tillbaka enligt vissa människor, men med den första skivan insåg vi att vi var begränsade. Det var saker med ljud och inspelning som vi inte kände till och som vi vill komma över nu. Vi kan inte allt än, så vi behöver hjälp.

Överst på listan av önskeproducenter står Peter Kember (Sonic Boom, Spacemen 3) som nyligen varit aktuell med produktion av bland annat MGMT:s Congratulations och Panda Bears Tomboy.

- Även om MGMT-albumet inte var så bra så gillade vi soundet. Han ska vara i England nu och det vore det bästa utfallet.

Heavy Pop har hela tiden varit den uttalade riktlinjen, både som låt och som genre.
- Det är fortfarande vår högsta topp. På andra skivan måste vi ha åtminstone en låt som är lika bra som den, annars är det ingen idé att släppa något. Lika bra eller bättre.

Ellery Roberts texter på Go Tell Fire to the Mountain grundar sig i en filmidé han haft. Och det är också ett spår som bandet kan gå vidare med i ett senare skede.

- Texterna kommer från berättandet i en påhittad historia eller film. Vi kanske gör en film någon dag, men just nu jobbar vi med att göra en video till Heavy Pop. Vi har påbörjat flera, men de har inte levt upp till våra förväntningar. Vi får se, någon dag. Det är svårt nog att skapa musik för tillfället.

Det stora avstampet för Wu Lyf kom i och med släppet av Heavy Pop-singeln på hemsidan när allt fortfarande låg i sin linda. I det höga priset ingick livslångt medlemskap i Lucifer Youth Foundation och en scarf för att visa tillhörigheten. Än har församlingen inte fått något mål, men det handlar i grund och botten om ett större projekt, ett okonventionellt skivbolag som samlar trogna medlemmar till konstuppdrag. Tänk Fight Club… Eller Sincerely Yours.

- Vi har inte fått tid till att involvera folk än, men när vi tar ledigt för att skriva till nya skivan ska vi försöka involvera LYF-medlemmar och fans i projekt. Vad vi vill är att komma till en punkt där vi har massa folk som stöttar oss och som vi kan be om hjälp när vi har något stort vi vill göra. Hellre än att be musikindustrin om hjälp vill vi få det från folk som vi samlat ihop och som är engagerade.

Bandet har flera skandinaviska inspirationskällor. Under samtalet nämner Joe band och artister som Studio, Molly Nilsson och det norska black metal-bandet Burzum, men högst håller de The Tough Alliance. Flera paralleller kan dras mellan Wu Lyf och TTA – bland annat mellan deras mystiska och rebelliska framtoningar och satsningarna på egna skivbolagsprojekt.

- Vi var definitivt påverkade av dem. Vi lyssnade till och med på dem i vanen på vägen hit och sa att vårt andra album borde bli lite som deras musik.

Hur menar du då, mer elektroniskt?
- Möjligen. Eller kanske bara på det sättet de är rättframma och direkta utan att vara fåniga, det är en balans som är svår att hålla.

I TTA-konceptet ingår också en helt annan relation med publiken, med fylla, svingande av baseballträn och allmänt oengagerade spelningar. Så långt sträcker sig inte riktigt Wu Lyf:s fascination.

- Det vore lite konstigt av oss att planera något liknande, men jag tror att slutet av den här turnén kommer bli en lättnad. Om vi skulle fortsatt ännu längre så hade vi nog också tagit med baseballträn och slagit mer än en person. Eller varandra. Nej då, vi hade inte gjort illa någon.

Men de har försökt få kontakt med svenskarna.

- Det var en kille i Malmö som sa att han hade ett nummer till Eric (Berglund, ena halvan av TTA), men det blev inget med det.

Du får passa på att annonsera här för att få med honom på nästa skiva.
- Ja! Fast vi är nog ärligt talat hellre med i hans musik, den är bättre.

Efter Skandinavien fortsätter turnén genom Europa. Via hemlandet, med två utsålda spelningar i London och en i Manchester, åker de sedan över Atlanten.

- Vi ser fram emot att komma till Paris, vi är väldigt populära i Frankrike av någon anledning. Och så klart att komma hem till Manchester och spela för första gången på ett halvår. London blir också lite som en hemkomst, det var det första stället utanför Manchester som verkligen ville se oss.

I dag är situationen en annan och den tunga popens profeter möts av nya sympatisörer var de än åker. I Dirt sjunger Ellery Roberts ”No matter what they say, dollar is not your friend” och videon, med klipp från upproren i London, speglar en samtid och en generation som Wu Lyf med sin revolutionära estetik och provokativa natur blivit en röst för.

Vad är det ni vill förmedla till massorna med dessa uttryck?
- Jag tror bara det är en bild som vi vill porträttera utan något större bakom det. Mest för att det är coolt. Det är bara så vi är, jag vet inte vad alternativet skulle vara. Vi pekar på problem, men vet inte svaren så vi kan inte sprida några idéer på det viset.

I stället skiljer Joe Manning på musiken och värderingarna:
- Några av oss kanske går in i politiken senare, eller ja, en kanske gör det. Ellery är insatt i politik och håller det högst, men vår musik är renare än så. Det handlar bara om kärleken till musiken, det är åtminstone vad jag tänker.

Läs mer