Artikel

Winhill/Losehill berättar om betydelsefulla skivor

Det svenska bandet Winhill/Losehill släppte nyligen sin debutskiva Swing of Sorrow (som helt klart fått gott mottagande). Vi bad dem berätta om några, för dem, betydelsefulla skivor och det blev ett samtal under en lunchrast där sångaren och låtskrivaren Jonas Svennem Lundberg och textförfattaren Carl Åkerlund skrev ner vad de tyckte om fem stycken.

Antony & The Johnsons – I am a bird now

Jonas – Antonys sång har helt klart varit en av de största inspirationerna för mig under inspelningen av ”Swing of Sorrow”. Hur en röst kan vara så rik är ett underbart mysterium.

Carl – 2004 såg jag Antony på La Paloma i Barcelona, ett orimligt vackert gammalt danshak från 1800-talet, som tyvärr har stängt nu. Det är till denna dag min starkaste konsertupplevelse. Hens texter är samtidigt så sakrala och köttiga, sorgligt andliga och smutsigt mänskliga, fulla av förtvivlan, begär och hopp.

The Band – Northern Lights, Southern Cross

Carl – Oftast när det pratas om The Band, åtminstone i Sverige, brukar man lyfta fram deras ensemblespel och det musikaliska hantverket. Med all rätt. Men jag vill gärna poängtera Robbie Robertsons förtjänster som textförfattare också. En låt som ”Acadian Driftwood” och hur den berättas är verkligen inspirerande. Jag tycker också att det kanadensiska litterära landskapet, liksom New Englands, på många sätt påminner om det västerbottniska, som vi kommer ifrån.

Jonas – Min relation till The Band började under högstadiet då jag fick The Band-boxen i julklapp och en tid senare, via någon avlägsen bekant till mamma och pappa tror jag, även kom över en skruttig VHS-kopia av The Last Waltz. Jag hade bara hört albumversionen av ”It Makes No Difference” innan jag såg The Last Waltz, och efter att både hört och sett Rick Danko sjunga detta mästerverk till ballad kände jag en oerhört stark koppling till hans så innerliga och passionerade relation till musiken. Sedan dess har jag aldrig lagt ribban lägre när jag sjungit, på skiva eller live.

Rufus Wainwright – Release the stars

Jonas – Orkesterarrangemangen på denna skiva har för mig och Henrik Nybom varit en stor inspiration. ”Do I Dissappoint You” hör till en av favoriterna arrangemangsmässigt.

Carl – Och jag diggar att Rufus kan vara världens charmtroll samtidigt som han läser lusen av homofob kristen höger.

Joni Mitchell – For the roses

Carl – Vi blir nog båda i första hand mer inspirerade av annat än musik och låttexter, vare sig det är Petrus Sjöviks konstiga humor eller Claire Denis bildspråk. För mitt skrivande har till exempel poeterna Lyn Hejinian och Forough Farrokhzad betytt väldigt mycket. Men Jonis texter och hennes sätt att framföra dem, i synnerhet på den här skivan, är uppe där bland stjärnorna och kan fylla hela ens väsen eller få en att omvärdera allt.

Gillian Welch –Time (The Revelator)

Jonas – Gillian och David lyckas med två röster, två instrument och låtar som inte försöker vara något mer än vad de är ge lyssnaren en lika storslagen och fantasieggande musikalisk upplevelse som den mest bombastiska och medryckande Arcade Fire-låten. I alla fall i min värld. Jag önskar att vi vore släkt så att vi fick umgås mer.

Carl – De skulle kunna sjunga vilket nonsens som helst och jag skulle älska det ändå. Men det är ju allt annat än nonsens, hennes skillingtryck och ensliga ballader. Det här är en sån skiva där man blir helt förtvivlad över att de inte har med ett texthäfte. Varför har de inte det? Jaja, man sitter ändå helt förtrollad och lyssnar på varje liten långsamt fraserad stavelse i ”April the 14th”, ”Everything is free”, ”Time” och så vidare.

Läs mer