Recension

Det låter som om bandledaren Stephin Merritt för första gången i sitt liv kommit över en synt och släppt precis allt vad han har för sina händer. Ja, jag är fullt medveten om att han kryddat sina akustiska låtkonstruktioner med synthesizer i det förflutna, på fina skivor som The Charm of the Highway Strip och Get Lost, men det här låter nästan enerverande lekfullt. Till och med för att vara The Magnetic Fields. Man får bilden att Merritt stängt in sig i ett litet rum med vapendragarna Claudia Gonson, Sam Davol, John Woo, Shirley Simms, Johny Blood, Daniel Handler (ett persongalleri värdigt en mindre Joyce-novell!) och i panik testat så många knasiga ljud och effekter som möjligt. The Magnetic Fields tionde fullängdare, Love at the Bottom of the Sea, är fylld till bristningsgränsen av denna stundtals snedvridna skaparglädje. På gott och ont.

För ibland resulterar det i briljanta örhängen, som singeln Andrew in Drag (just i detta fall känns ”örhänge” befogat, i många andra fall är det ett typexempel på situationen ”trött-kritiker-letar-synonymer-som-egentligen-inte-betyder-något-annat-än-låt”), eller den barnsligt sprittande, ganska makabra Your Girlfriend’s Face. För att inte tala om Quick!, en serenad som genialt sjunger parrelationsultimatumets desperata visa, eller nonsenssvängiga Infatuation (With Your Gyration). Det är naivistisk popmusik när den är som allra mest existensberättigad. På dessa låtar fungerar de lustiga synteffekterna mest bara som subtilt spännande ingredienser i bakgrunden. Det är fyndigt och oemotståndligt medryckande på samma gång. Jag tänker att det är precis såhär den pretentiösa arenarockens (läs Glasvegas snarare än Takida, det är en mer relevant kontrast) antites låter. Och självklart älskar jag det.

Så, om det ändå vore så väl att resten av skivan fylldes ut av enkel gitarrdriven popmagi! Men icke, det är en önskedröm som inte slår in. På flertalet av de 15 låtarna (alla under 3 minuter, vilket är imponerande i sig) förstör överdoseringen av destruktiva syntar annars fina poplåtar med 69 Love Songs-potential. Något som tydligen inte bara är en olycklig konsekvens av felriktad kreativitet (”Hör på det här knasiga ljudet!”) utan en högst medveten del av inspelningsprocessen. I alla fall om man ska ta Merritt vid orden: ”I used it as a compositional destructive mechanism, something eating away at the apparent order of my perfectionist arrangements.” Själv föredrar jag nog de där perfektionistiska arrangemangen, Stephin. No offence. I alla fall nio gånger av tio.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar bandets ädla gärning: att gång på gång återuppfinna den oskuldsfullt uppsluppna popmusiken. Att besjunga mänsklighetens alla inbyggda löjligheter vid randen av det tragikomiska. Love at the Bottom of the Sea är långt ifrån ett fulländat album, irriterande i all sin spretighet och med onödigt många elektroniska skönhetsfläckar, men visst är det kärlek.

Elis Burrau

Läs mer