Recension

[image name=betyg3]

Allt som oftast får unga uppmaningar från höger och vänster, typ att ”leva i nuet”, ett mantra som vaggar en i falsk trygghet och som inte finns vid din sida när framtiden knackar på dörren. Ett mantra som Uppsalas störste (både bokstavligt
& bildligt talat) textförfattare vinkat farväl till.

Organismen har sedan ett par år tillbaka lagt både sitt forna artistnamn Organism 12 och sin explicita våldsironi på hyllan. Istället är det vuxnare ämnen som oro för vänners leverne, frigörelse, förhållanden, eskapism och rastlöshet som behandlas på EP:n God morgon framtid. Med hjälp av den ständige producenten och nära vännen DJ Large, Majornas egna Roffe Ruff och Vällingbyrapparen Daltone (alla medlemmar i kollektivet Det Blå Skåpet) väver Organismen ihop livsbetraktelser från en stundande trettioårskris. Vilket i det här fallet inte är någonting negativt, bara lite sövande med ett tempo på halvfart rakt igenom de sex låtarna. Hade det varit en skiva med 10 – 12 spår som släppts skulle bristen på riv lyst alldeles för starkt för ett sträcklyssnande.

”Man går runt i sina egna tankar och drömmer. Man har inte ångest för något annat än söndagen. Man har små problem som håravfall och smutsig tvätt. Något extra kilo här och där och några fall av unken svett”.

Så låter det när Organismen beskriver livet nu för tiden i låten Än en gång, med en underbart hypnotiskt screwad refräng. Inte ett dugg glamoröst, bara ett smula välbehövlig verklighet.

Det största lasset drar DJ Large som välsignat Organismen med fem fantastiska musikstycken. Den sjätte låten är producerad av Avastyle, som även spelar det magnifika dragspelet på Bär mej. Ljudbilden är en snarlik vidareutveckling på Marionetten, en samling låtar Organismen & DJ Large släppte gratis för två år sedan. Skillnaden ljudmässigt är God morgon framtids förhoppningsfulla och tillfredsställda sound, som de bestämde sig för att gå in i studion med inställningen att livet utan någon absolut framgång inte alls är dumt. Precis som på det textmässiga planet, det kanske inte är så pjåkigt med den där gråa måndagen i februari ändå.

Bästa spår: Bär mej (med Roffe Ruff). Ett ljuvligt franskdoftande dragspel, en refräng skönsjungen av Roffe och en utelämnande text om ensamhet och behovet av vänskap. Behöver jag förklara mer ingående?

Jakob Nilsson

Läs mer