Spelning

Mattias Alkberg @ Katalin

Man kan prata sig mätt på hur trevlig lokal Katalin är, tror jag till och med gjort det tidigare, därför håller jag mig ifrån det i störst möjliga mån och berömmer istället bara de trevliga ölglasen, väldigt fina. Magnus Ekelund värmer upp inför kvällens huvudakt. Som en rödklädd Plupp står han ensam med en energisk gitarr och sjunger för full hals. Han spelar sina egna Stålet-låtar och gör en kraftfull tolkning av Vapnets ”Ge dom våld”.

Katalin är långt ifrån tomt, men också långt ifrån packat. På sätt och vis skönt, men visst förtjänar de ändå utsålt. Nerverna, som kompbandet heter, är alltid lysande och samspelta. Tror aldrig att jag läst en enda text som berömt Christian Ramirez truliga trumspel eller nämnt att Jonas Teglund är en fantastisk gitarrist. Kalle Nyman på bas är även han väldigt duktig och också den nya killen på gitarr, som jag tyvärr inte riktigt uppfattat vem han är. Det här är kanske dålig journalistik, men alla är inte journalister för den delen heller.

Klarast lysande är dock som alltid Mattias Alkberg. Det är få som lever ut på samma sätt som honom på en scen, han är faktiskt väldigt pedagogisk. Han visar gärna med tydliga bilder vad han sjunger om, ett slags eget teckenspråk. Handlar det om gravar och kyrkor bildar fingrarna kors, sjunger han om tunnlar bildar händerna två rundlar runt ögonen som en kikare och gråter textens huvudperson rinner två lillfingrar ner för kinderna. Men även hur han för sig är underbart befriande, han ställer sig gärna och putar lite med höfterna eller går igång med jazzhänder och alltid blundar han, fullkomligt inne i musiken. Och när låtarna är över öppnas de små ögonen och munnen ler och tackar innan den övergår i mellansnack.

Låtvalen består till störst del av låtar från nya skivan Anarkist (som nyligen kommit på vinyl för den intresserade), men också blandade låtar från hela karriären. Till exempel mina personliga favoriter Ragnar och Matti apornas son spelas. Den senare låten är antagligen den absolut bästa låt om jämställdhet som någonsin skrivits, det känns alltid som ett privilegium att få höra den. Om man nu kan höra den. För ärligt talat är publiken denna kväll ovanligt pratig. Är det verkligen tvunget att under pågående konsert hålla ett helt symposium om vart Rikard befinner sig? Det är möjligt att det är superviktigt, men jag är ändå tveksam.

Konserten bjuder även på lite klassiskt rock’n’roll-manér. När tekniken strular flyger en gitarr iväg och vännen Conny Nimmersjö får ta hand om den. Nimmersjö vars gitarrspel var saknat under Dementorerna, även om det var en spännande version de spelade, lång och varierad. Mest oväntade ikväll är Velvet Underground-kaoset som uppstår mot slutet av låten Allting är drömt. Mest älskvärda är avslutande allsången i låten Nerverna, publiken slutar aldrig att skråla med i den märkvärdiga allsången som bara går ut på att upprepa ordet ”nerverna” om och om igen. Samtidigt som halsens krafter tynade tappade jag tidsuppfattningen om hur länge publiken höll igång. Till slut ebbade det ut efter att Katalinpersonalen satte igång musik i högtalarna och en kille från publiken schabblade till det med en mikrofon. En rätt talande bild om kvällen; fumligt, egensinnigt och vackert.

Läs mer