Årslista
Det bästa från 2011 enligt Axel
Publicerad
2011-12-29
Hujeadamig och usch, jag har aldrig varit med om ett år där jag känt att jag behövt lyssna på så mycket musik som i år. Det har kommit för mycket intressant jag velat lyssna på, även om det visat sig vara dåligt eller bra. Märkligast är nog ändå att det mesta i år varit bra, att sammanställa dessa listor har varit snudd på omöjligt. De skulle kunna multipliceras med tio, eller tjugo. Värst av allt för en listmakare är att allt har varit så oerhört jämnt, topparna har inte sträckt sig särskilt högre än någon annan. Så därför har min topp tio blivit de skivor jag har spelat mest i år, byggt på godtycklig information av databaser och handräkning. Därför hoppas jag att nästa år blir lite lugnare, så att jag kan fortsätta att utforska 2011 år 2012.
God fortsättning.
Årets skivor
Bok och skiva, personliga texter på papper blandade med fiktion i låtform, men ständigt med ett mål; att utvecklas. Hela tiden framåt, göra nytt och göra bättre. Det är det som varit drivkraften för Matti. Och här når han nya musikaliska höjder, han har aldrig låtit bättre. Varken i instrumentarrangemang eller det röstmässiga. Sedan att det är en så väl sammanhållen skiva gör det njutbart varje varv.
2. PJ Harvey – Let England Shake
Även här en som ständigt utvecklas, fast nästan ännu mer, hela uttrycket ska bytas ut från skiva till skiva. Gärna byta sångstil, instrumentering och tema. Även om det inte har lyckats varje gång, så gör det åtminstone det här. Och hur lyckas, hon har aldrig låtit så här bra och att då dessutom göra det i en form av konceptalbum om krig och England. Att England dessutom skälvde, inte särskilt långt efter skivsläppet, adderar dessutom något extra till årets andra bästa.
3. Fucked Up – David Comes to Life
Börjar ana ett utvecklingstema här. Hardcore som genre skulle bryta alla konventioner och det gjorde den, tills den kedjades fast av sina egna regler. Refused gjorde upp med dem 1998, men sedan dess har det varit rätt sammalika. Tills några kanadensare fick för sig att blanda upp ordentligt. Lager-på-lager-musik, gästinhopp från kvinnliga sångare med tweeröster, att forma skivan som en rockopera som pågår i nära åttio minuter. Det är absolut överdådigt och mastigt, men varje gång man kliver in i Davids värld är det fantastiskt.
Nämen, utveckling här också? Kanske hör alla goda musiker till. Det är åtminstone årets mest oväntade skiva. En tillbakalutad mjukdiscoskiva från en rockmusiker som deklarerat sin resignation. Bejar kunde givetvis inte hålla sig borta från musiken helt och hållet, han fick bara välja att göra något markant annorlunda jämfört med vad han tidigare pysslat med. Men att resultatet skulle bli en tyst och nonchalant skiva kunde väl ingen tro, inte heller att det skulle bli så otroligt bra.
5. Anna Järvinen – Anna själv tredje
När Anna Järvinen uppträdde på Musikhjälpen häromveckan, sjöng hon en finsk julsång. Och det var bland det mest vemodiga och vackra jag hört på länge. Då plockade jag fram den här skivan igen och genast infann sig samma känsla. Det vackra vemodet som Anna Järvinen kan frammana är fullkomligt strålande och hos mig upphör hon aldrig att frambringa en sorts smekande gåshud. En briljant artist.
6. Alexis Weak – Till minne av
7. Oddisee – Rock Creek Park
8. Tinariwen – Tassili
9. Iceage – New Brigade
10. Tim Hecker – Ravedeath, 1972
Årets låtar
1. bob hund – Det överexponerade gömstället
2. My Morning Jacket – Holdin’ On To Black Metal
3. EMA – California
4. Vånna inget – Allvar
5. Chad VanGaalen – Shave My Pussy
Årets konsert
Det har blivit många konserter i år och att bara få välja en är inte helt enkelt. bob hund på KnappKarlsson har jag redan skrivit långt om, och ja, det är nog årets konsert. Men det vore orättvist att inte nämna den nackhårsresande Bill Callahan på Kägelbanan, eller när Idiot Wind fick mig att gråta på Hultsfreds minsta scen. Eller när vi i publiken fick Charles Bradley att börja grina av tacksamhet. Gråtandet ska väl inte vara en garant för att något är bra, men om det berör är det åtminstone viktigt i någon aspekt. Och det är det jag kommer minnas mest av året 2011, året då alla grät överallt och hela tiden.
