Recension

[image name=betyg4]

Tiden går fort sägs det. I detta fall är jag absolut beredd att hålla med. Att det har gått nästan ett och ett halvt år sedan jag för första gången fick ta del av vad som kommit att bli Azure Blue, är svårt att tro även om tiden i sig är allt för abstrakt. När jag dessutom fått följa The catcher in the rye, just den låt jag då hörde, från första demo till färdigmastrad singel har det blivit en resa i att både förstå mig själv och att se något jag en gång föll för byta skepnad – till början en upplevelse som inte alls var något positivt. Vad som då började med samplade måsskrik och vågor, bröt sig snart loss från de klassiska göteborgspopreferenserna och växte upp till något annat. Något jag nu, så här efter några månader, börjar förstå, tror jag. Jag har i alla fall förstått att det bästa alternativet inte alltid är att klamra sig fast vid något av vana.

När man väl lämnat den alltför bekväma tryggheten bakom sig inser man också, i någon form av eftertänksamhet, att förändringen som studiotid på mer än någon timme givit upphov till, format Tobias Isakssons verk till något större och bättre, vilket också framhäver allt det fina på ett sätt som det inte gjorde tidigare. Det är givetvis något som präglar hela solodebuten, om det så är öppningsspåret Fingers, en tolkning och hyllning till The Go-Betweens Grant McLennan (som gick bort alldeles för tidigit 2006) och hans original, eller om det är Grand Archives-doftande Long way down, medan man som lyssnare blir överöst av varma analoga syntar.

Storheten i Rule of Thirds är självfallet inte bara dessa syntar, som till en stor del bygger upp skivans tidlösa popmelodier att drunkna i – ofta tillsammans med ett par New Order-trummor, utan också Isakssons ständigt närvarande sång med berättelser som är både uppriktigt ärliga och utlämnande. Skulle man som lyssnare trots allt få diagnosen nostalgisk, så går det i alla fall att luta sig tillbaka och lyssna på The catcher in the rye, de där vågorna finns fortfarande kvar i bakgrunden och cementerar samtidigt att det alltid är svårt att lämna det gamla bakom sig, på gott och ont. I detta fall: gott.

Mats Rajala

Läs mer