Årslista
Det bästa från 2011 enligt Elis
Publicerad
2011-12-27
Årets skivor:
1. The Middle East – I Want That You Are Always Happy
Årets kanske mest negligerade skiva är också årets bästa. Så här mörkt, skarpt, svidande och glittrande, med just det här djupet, vemodet och exakt den här frostiga känslan av avrivna plåster, feber och otillfredsställd stickande hunger – precis så skulle Fleet Foxes ha behövt låta 2011 för att fortfarande besitta någon sorts relevans. Istället kom den här skivan från ett australiensiskt kollektiv som var tusen gånger bättre än Seattlesönernas, utan att få ens så mycket som en smal tårtbit av kritikerkonsensustårtan. Addera faktumet att The Middle East inte längre existerar, att skivan utgör ett sorts sista avtryck, ett dämpat dödsvrål. Det finns en vacker ironi i det: I Want That You Are Always Happy må vara bandets ändhållplats, en hållplats med skavanker och stor skörhet, med underbara låtar som Hunger Song och Jesus Came To My Birthday Party (den sistnämnda ringar in precis allt fint som jag associerar till när jag tänker på ”indiepop”), men en slutstation som i sig återuppfinner, ja revitaliserar det vi kallar folkpop. Jag kanske ska skicka ett ex till Po Tidholm?
Knäckande komplett, komplext och poetiskt förhäxande mästerverk.
3. King Creosote & Jon Hopkins – Diamond Mine
Vackrare ljudlandskap än det som King Creosote och Jon Hopkins levererade i vintras får man leta med ljus och lykta efter, förgäves.
4. PJ Harvey – Let England Shake
Det är inte för inte som Let England Shake toppar varannan årsbästalista: det är en otroligt bra skiva. Ta bort den viktiga tematiken och de brännande politiska texterna; Harveys röst och de förvånansvärt radiovänliga låtarna skulle stå kvar utan att skämmas en sekund för sig. En smula andefattigare skulle de fortfarande skvallra om ett musikaliskt snille av monumentala mått.
Lika mycket Ray Davies-fyndig perfektion i texterna som magnifikt dekadent schlager i de fruktansvärt snygga melodierna. En halvdan film blev sevärd på grund av ett fulländat soundtrack.
6. Real Estate – Days
7. Girls – Father, Son, Holy Ghost
8. Skriet – Det beslutande organet
9. Vetiver – The Errant Charm / J Mascis – Several Shades of Why
10. Cults – Cults / The Pains Of Being Pure At Heart – Belong
Årets låtar:
1. Andreas Mattsson – AA / The Go! Team – Ready To Go Steady
2. Wilco – One Sunday Morning (Song For Jane Smiley’s Boyfriend)
3. The Middle East – Jesus Came to My Birthday Party
4. El Perro Del Mar – What Did You Expect
5. Mattias Alkberg – Mitt smutsiga blod (Allt Det Här-versionen)
Årets konsert:
Galaxie 500 (”Dean Wareham plays Galaxie 500”), Strand 29/4
Dean Wareham pratade försynt om syra och bjöd på en av mitt livs allra vackraste kvällar. När jag tänker tillbaks på det här året så tänker jag mer på den kvällen än på att jag missade John Cale, och jag tänker nästan hela tiden på att jag missade John Cale.
