Recension

[image name=betyg4]

Nästan ett år efter en mycket lovande EP, som recenserades här på tram7, har Spectrals nu släppt sitt debutalbum. ”Bad Penny” är ännu ett steg i riktningen som kunde förutspås efter EP:ns klarklingande höjdpunkter som ”Peppermint”. Louis Jones har nu släppt det lo fi-ljud han fick sitt internetgenombrott med och presenterar ett klart och polerat ljud, vibrerande av 60-talsestetik och kärleksmelankoli.

21-årige Jones kan sin historia. Idoliserandet av Phil Spector skiner genom och musiken gör ett djupdyk i retropopen. Men även om den småpubertala disten är borta så är det en ungdomlig och fräsch tappning av beprövad musik. Jones lyckas profilera sig i en genre som blivit allt mer snäv att utforska.

Mest imponerande är Jones distans till kärleksförvirringen han framställer. Förälskelse, ohälsosamt vurmande och besvikelse hanterar han med såväl utdragna ballader som ironiska versrader.

Det är lite som en tonårings anpassning till omgivningen. Med det breda spektrat, med sentimentala kärleksballader och surfiga popdängor, i samspel med det finslipade och mer mogna ljudet, tar Spectrals klivet ut ur garaget och upp på den bredare scenen. Genom målbrottet och ut med en självklar tydlighet. Emellanåt smyger sig en viss monotoni in i de långa slingorna, men hela skivan signalerar en enorm potential i Spectrals. Louis Jones har mognat, men inte vuxit upp än.

Martin Mederyd Hårdh

Läs mer