Recension

[image name=betyg2]

Martin Hederos och Mattias Hellberg släppte under 00-talet, två stycken skivor med avskalade covers. Receptet var enkelt, en röst och ett piano. På pappret låter det outhärdligt, men på något sätt lyckades de två sammanstråla och göra två stycken perfekta parmiddagsalbum. Det var lugn musik, smekande på alla sätt och vis, trivsamt igenkännande och, måhända märkligt, också ingav en känsla av att vara smart. De skapade kanske inte musik gjord för närlyssning, men ändå lämnade lyssnarna lättade, vilket helt klart är en god bedrift.

Sedan dess har de arbetat på olika håll i massvis av projekt, men sist Hellberg var i albumljuset var när han 2008 gjorde en skiva med en vit älg på omslaget. Det var en rivigare historia som förde tankarna till tidiga Rolling Stones. Men med nytt skivbolag, alltid spännande Kning Disk, och med en mer psykadelisk framtoning återvänder han som en lugnare människa, hur motsägelsefullt det än må låta.

High in the lowlands är en tyglad skiva, den tillstymmelse av orkan som kan tänkas ligga och virvla där under, tillåts aldrig komma upp till ytan och röra runt. Vilket är något som tynger skivan, när man har kommit den in på livet märker man att den är alldeles för plan. Skivan försöker inte bråka med sig själv och det blir ett problem. Även om det finns väldigt fina stycken som Born into being alone och bluesiga avslutaren Over and done. Där Hederos & Hellberg höll sig på rätt sida det slätstrukna, blir Hellbergs senaste solokvist bara en upprepning av samma skiva han gav ut på Silence 2004. Det är den sortens tråkiga igenkännande.

Axel Stenros

Läs mer