Spelning

Real Estate @ Debaser Slussen

Har du någonsin ignorerat och skjutit undan faktumet att du är sjuk i 40 graders feber, och därav såklart borde ligga alvedonbedövad under täcket i en företrädesvis varm säng, för att få se ett av dina favoritband live? Med största sannolikhet svarar du ja på den frågan, och i sådana fall förstår du också med vilka grundförutsättningar jag tog mig an söndagens Real Estate-spelning på Debaser Slussen. Har man nyligen gett ut en så helgjuten popskiva som Days, en skiva som obestritt kommer placera sig i toppskiktet när det snart är dags att summera musikåret, så är illamående och yrsel ingen anledning att utebli när Sverige och Stockholm välsignas med ett besök. Och när jag rör mig genom ett omdebatterat Slussen intalar jag mig själv att mitt tillstånd kanske till och med kommer att förhöja upplevelsen: om Real Estates melankoliskt tidlösa och drömska popmusik i vanliga fall försätter mig i trans, hur stark kommer då inte kvällens konsert att bli då jag redan från början befinner mig i ett stadie av omtöcknad feberyra?

När förbandet Paper Hearts drar igång så är det fortfarande halvtomt i lokalen. Det ”musikaliska projektet signerat Gustav Tranback från Stockholm”, för att citera Debasers hemsida, gör sitt bästa för att blidka den blygsamma skaran med ”klädsamt” tondöv sång och TTA-doftande samplingar. Det är kanske inte dåligt, men bristen på eget uttryck och den prekära omständigheten att inte bara beatsen utan även en del utav Studio-gitarrerna är förinspelade gör mig misstänksam. Jag börjar ifrågasätta att jag ens satte min fot utanför ytterdörren och riktar all min uppmärksamhet åt den alltid lika trevliga sysselsättningen ”hitta kritikerna” istället. Jag skymtar Niklas Wahllöf och Kristin Lundell och ber i mitt inre en stilla bön att huvudattraktionen inte ska dröja för länge.

Det fylls sakta på med människor och när den för kvällen högst obligatoriska Woods-covern på Snobben-klassikern Christmas Time is Here spelas i högtalarna infinner sig en förväntansfull stämning i det allt trängre svängrummet bland alla rutiga skjortor. Det är äntligen dags: sammetsgardinerna dras åt sidan och de fem relativt unga männen från New Jersey träder fram. Jag tänker inte droppa arketypiska hipsterattribut och beskriva hur de ser ut, eller hur merparten av publiken ser ut för den delen. Ni får nöja er med att ”frontmannen” (att hävda att ett anspråkslösa band av Real Estates kaliber har frontmän är egentligen väldigt missvisande, läs: ”han som sjunger mest”) Martin Courtney ser ut som en ung, snyggare Jason Schwartzman: med en orange basker på huvudet hade han varit den perfekta Max Fischer-reinkarnationen. För utförligare och bittrare redogörelser över ängslig American Apparel-estetik hänvisar jag till ovan nämnda Wahllöf vars DN-recension (obs: gissar jag!) säkerligen kommer vara rik på sådant.

Bandet inleder med den fenomenala och uppgivet svängiga Fake Blues från första skivan och låter sedan de skimrande gitarrpoppärlorna avlösa varandra. Höjdpunkter från Days (It’s Real, All The Same, Easy) varvas med snäppet smutsigare, råare spår från den självbetitlade debuten (Suburban Dogs, Beach Comber) och allt är rätt igenom högklassigt och helt i sin ordning, med enda invändning att trummorna stundtals slukar för mycket av ljudbilden. När basisten Alex Bleeker tar ton i vemodiga Wonder Years så sluter jag ögonen, lutar huvudet bakåt och tänker att om jag svimmar på grund av höjd kroppstemperatur nu så gör jag det med ett leende på läpparna.

De avslutande tre låtarna bevittnar jag från bardisken, girigt halsandes vatten. Lite deprimerad blir jag när majoriteten av publiken i någon sorts märklig söndagskvällsstress kastar sig mot garderoben innan extranumrets, Suburban Beverage, inledande ackord ens hunnit ljuda, men det är deras förlust att de missar Courtneys genialiska upprepande av frågan ”Budweiser Sprite, do you feel alright?”, inte min. Så går tankegångarna från min fastklamrande position vid baren och när sista tonen klingat ut mumlar jag knappt hörbart till svar: ja, jag kunde nog inte må bättre faktiskt.

Sedan skyndar jag Kocksgatan hemåt, likt en Ernst Brunner trånandes efter kylskåpskall fil, lyckligt nynnandes på de vackraste gitarrslingorna New Jersey har att erbjuda.

Läs mer