Recension

[image name=betyg3]

Är man inte bekant med Franska Trion sedan tidigare så är följande information förhoppningsvis lönsam:

1) Vanligtvis spelar bandet jazz och blues på ett väldigt egensinnigt sätt
2) De är ett av Håkan Hellströms favoritband

Jag kanske behöver utveckla vad som menas med egensinnigt. Med egensinnigt menas till exempel att sångaren Matti Ollikainen har en ytterst nasal stämma som dessutom används väldigt slött, vilket gör att publiken vid första anblick inte tar det som särskilt seriöst. Eller härleder det till en annan egensinnig artist, nämligen Pontiak Johanzon, mest känd för sin hit 80-talet. Vilket kan kännas orättvist då Franska Trion förmodligen har större konstnärliga anspråk än Pontiak, inget ont om honom i övrigt, han gör sin grej och han gör den bra. Annat egensinnigt är deras val av musikaliskt uttryck, då smutsig blues på svenska lätt kan tänkas låta oerhört konstlat och löjligt. Men på något vis har de lyckats lappa ihop deras två utmärkande komponenter och får deras musik att låta precis som Anna Järvinen uttrycker det: ”När jag hört dem är det som att vara på ett väckelsemöte […] Det är starkt, som döden och livet.”

Men nu när de har spelat in en julskiva, kokett döpt till Våra mest älskade julsånger, börjar varningsbjällror slå. Nu kan de väl ändå inte lyckas? Julsånger är ju så vedervärdiga. Eller hur? Och när det dessutom ska göras tolkningar på, faktiskt, svenska folkets mest älskade julsånger, då bör det bli pannkaka. Introverta julsånger, inte ens den mest instängda tonåringen kan tycka att det är en bra idé. Men idén är tydligen så värd att satsas på att det kommer att visas som del av en TV-serie som kommer att sändas på SVT under decembermånaden.

Återigen, är det pannkaka då? Nej, faktiskt inte. Kanske att man ryggar bakåt när första låten, Nu tändas tusen juleljus, kommer igång. Ollikainens röst är som den brukar vara, men i julsångssammanhang skapar det en skev och skärande känsla. Till en början. För visst etsar den sig fast till slut som kristyr på pepparkakor. Det var länge sen de här låtarna lät lekfulla på riktigt. Och i O helga natt, en sådan klassiker att inte ens förra årets häxhousehype kunde förstöra den, gör de något som kan bli en framtida julfavorit. Borta är alla storslagna Carola-komplex, istället spelar de den nedtonat, försiktigt och vackert.

Tyvärr fångar de inte in denna vackra känsla rätt igenom. I avslutande spåret, Ser du stjärnan i det blå, åker de till och med på nöten av Benjamin Syrsa. Men det kanske inte var deras ambition att de slå den i och för sig, å andra sidan vinner de lite extra poäng när de gör en fri tolkning av låten mot slutet. I övrigt är den här skivan precis som glögg. Årstidsbunden och trevlig, men som man ledsnar rätt fort på.

Axel Stenros

Läs mer