Recension

[image name=betyg5]

Det enda man kan klandra Hans Appelqvist för är att han sjunger alldeles för lite. Hans mysrysiga skånska sagostämma används alltför sällan. Å andra sidan är det inte för de raka låtarna man lyssnar på Appelqvists skivor, det är för de världar han ljuder upp och ringar in. Skivornas sammanhållning är oftast världen de bor i, snarare än att de är bundna till en genre. Ifall en förfrågan om vart ett café är beläget hör hemma inom ramen, ska den in. Röster, knaster, ambienta ljud, djur, det mesta som är så långt ifrån vanlig popuppsättning hör hemma i Hans världar. Och därför kräver de alltid lite mer av lyssnaren, men man får även mycket mer i gengäld.

Sjunga slutet nu är ett soundtrack till en film med samma namn som ännu inte visats. Det kan då te sig lite problematiskt i hur man ska tänka och tycka kring skivan. Eftersom det finns knapphändig information kring hur filmen över huvud taget är, utöver en trailer, så får man se den här recensionen som en tolkning av endast musiken.

Fast eftersom Appelqvist länge arbetat med att bygga upp bilder med hjälp av ljud, är det inte särskilt svårt att komma in i och förstå världen Sjunga slutet nu utspelar sig i. Hans magiska realism för tankarna och bilderna till en något mörkare Dunderklumpen. Till tonerna av en röstförvrängd kör hör vi en äldre dam bada, en skånsk pojke pratar med en engelsk datorröst när de är på promenad och i titelspåret, som är så nära Twin Peaks och urskog man bara kan komma, talar baklängesröster i tungor. Naturen är så närvarande i Hans musik att vattenpussar är ett giltigt instrument.

Men allt är inte konstellationer av olika ljud, tvärtom, alltifrån jazzspår till Hans god natt-stundersånger och instrumentala spår med tydlig inspiration från Kina. Allt är hit och dit, men hålls otroligt sammanhållet. Det finns inget utrymme för tristess, trots hela tjugofem spår. Och fastän det är ett soundtrack där musiken ofta är i behov av sina bilder, eller åtminstone bildernas kontext, finns här inga bilder att tillskansa sig, och ändå är allt i yttersta klarhet. Fullkomligt magnifikt.

Axel Stenros

Läs mer