Recension

[image name=betyg2]

Jag har inget emot att Brett Andersons fjärde soloskiva har fått titeln Black Rainbows. Jag har inget emot att han på det kolsvarta omslaget poserar med huvudet nedsänkt bakom ett blomsterstilleben, eller att han på en bild i cd-häftet dödsallvarligt dricker en kopp te som om det vore en fromhetsutövning. Det ska han få göra. Det är helt i sin ordning. Näst efter Jarvis Cocker så är det trots allt britpopscenens finaste salongslejon det handlar om. Ett välbevarat sådant dessutom. Vad jag emellertid har invändningar mot är att mer än varannan låt på nya framjammade albumet står och velar mellan det beprövade och rivigt androgyna gamla uttrycket hos Suede (fast utan nerv) och en sorts bombastisk arenarock. Och alltför ofta väljer att ta in på den senare vägen.

Inte för att jag tycker att Anderson ska försöka reprisera låtmallar från tidiga Suede i sitt solomaterial. Att hans välbevarade röst faktiskt skulle hålla för det spelar ingen roll, tomrummet efter Bernard Butlers gitarrspel skulle ändå vara för stort, de klassiska låtarna för ouppnåeliga. Men hellre det än detta, jag skulle föredra tio Animal Nitrate-kopior framför det U2-sound som stundtals dominerar Black Rainbows ljudbild. Eller, för den delen, den sakrala pianoskörheten som han lyckades så snyggt med på Wilderness, vad var det för fel med den? Var det ett uttryck för moget för att hålla fast vid? I idealvärlden skulle Anderson nöjt sig med den sortens klädsamma croonerexistens à la Bryan Ferry som kännetecknade den andra soloskivan. Förädlat det akustiska uttrycket istället för att återigen börjat flirta med det som han själv kallar ”restless, noisy and dynamic”, men som i de flesta fallen på Black Rainbows låter som en ålderskris. Och med det inte sagt att han nödvändigtvis måste spela in Dylan-covers.

Det finns dock undantag, låtar som är mer än bara Andersons röst ylandes popklyschor och bombastiska trummor. Utav dessa är Brittle Heart, andraspåret och första singeln, absolut starkast. Den hade nästan varit en svanesång värdig Suede, refrängen är enastående, nästan gåshudsframkallande. Avslutande Possesion är också fin (även den doftar ”svanesång” så det bara sjunger om det), men arenarocken smutsar ned tillräckligt många låtar däremellan för att helhetsintrycket ska kunna få annat än en medioker karaktär. Ställ spår sju, Actors, bredvid Filmstar och den förra ter sig skrattretande i jämförelse.

Black Rainbows må ha sina ljuspunkter, och för ett fan som jag är skivan stundtals relevant. Andersons röst är fortfarande vacker, men så länge den omges med gitarrer som hur mycket de än försöker låta som Suede inte gör mer än just försöker så kommer den inte till sin rätt. Det är en röst som förtjänar en värdigare ”ålderns höst” än detta.

På sin hemsida skriver Anderson att nya skivan är det första rockalbumet han gjort på sex år, och visst, jag förstår att han vill turnera Europa runt med nytt material och vara sin ungdoms sexiga frontfigurpersona, men jag föredrar faktiskt att han gör det med Suedes låtkatalog i sådana fall. Om han måste envisas. Han kan övertala Bernard Butler att följa med den här gången. De kan spela Brittle Heart som extranummer och jag kan blunda och låtsas att mitt liv är en serie tecknad av Mats Jonsson. Fast allra finast vore det, förstås, om Anderson lanserade ett krogshowkoncept tillsammans med Jarvis Cocker. De kunde åka Svearike runt och spela akustiska allsångsrefränger för Hey Princess-generationen. De kunde kalla det ”Ironists Night”.

Elis Burrau

Läs mer