Recension

[image name=betyg4]

Jag övertolkar eventuellt nu, men jag lyssnar på Deptford Goth och jag tänker att detta är ett tonsatt utanförskap. De fyra nakna låtarna som spänner mellan elektronisk r&b och dubstep, allt varsamt silat genom ett knastrigt goth-filter, i mitt huvud så ekar dessa utav en frustrerad arbetslös ungdomsgenerations David Cameron-ångest. Jag läser med största sannolikhet in för mycket i texter som i första hand nog mer ska ses som förvridna och hemsökta kärlekshymner, men det är ingen tvekan om att det här är isolerad musik späckad med uppdämd ilska. Känslor jag tror många av ungdomarna inblandade i sensommarens uppror kan känna igen sig i, flera av dem bosatta i just London-förorten Deptford. När jag lyssnar på Deptford Goth kan jag inte undgå tanken, att dessa får en talesman, fast att indignationen över klassklyftorna får sitt utlopp i melankoliska symfonier som Real Love Fantasy istället för krossade skyltfönster och brinnande bilar. Att musik kan frambringa dessa associationer är såklart ett mycket gott betyg.

Deptford Goth är Daniel Woolhouse och Youth II är hans debut. På EP:ns inledande spår, No Man, sjunger han ”I created love” och det kunde inte låta mindre övertygande. Woolhouse mässar ledset till en långsam basgång och han låter snarare som upphovsmannen till ensamheten. Soundet byggs på, lager på lager med repetitiv smutsig synt och alienkörer, en form som sedan följs skapelsen igenom. Youth II är fyra subtilt smygande låtbyggen, alla ungefär lika långa, alla av ungefär samma höga klass, med enda invändning att det egna uttrycket (det som är så starkt) ibland drunknar i alla samtida influenser.

För i en tid där Bon Iver och James Blake bosatt sig högst upp på hipphetens piedestal så är Deptford-sonen Daniel Woolhouses debut en logisk följd. En mörkt gåtfull och dystopiskt poppig genremix till EP. En välkommen, alienerad och vacker konsekvens. En utomjording från södra Londons twistade spottloska på en konservativ premiärministers löften om ”hårdare tag”. Det är i alla fall så det låter.

Elis Burrau

Läs mer