Recension

[image name=betyg4]

Vit Päls vänder på betydelsen av sin titel på nya EPn, vanligtvis brukar sessions-inspelningar handla om ett liveset eller en medverkan i etern, där så kallad once in a lifetime-radiomagi ska skapas. Vit Päls låter istället studion stå för att de har gjort sina mest polerade stycken hittills. Istället för intima akustiska versioner, är Studio Möllan Sessions fullt blås och klar stämma.

Men även om det är mer tillpiffat än tidigare, är den privata framtoningen intakt. Fortfarande mynnar dagboksanteckningarna ut i allsång av drömsk Roy Andersson-karaktär. Sångaren och låtskrivaren Carl Johan öppnar sovrumsfönstret och utanför står en kör redo att fylla i:

- Jag tar ton och så följer ni efter!
- Men vad är det där för ton?
- Jag har ingen aning! Sjung bara!

Textmässigt håller sig Vit Päls fortfarande bland humoristiska betraktelser, oftast om kärlek men med vardagliga infallsvinklar, där vinande näsljud får nya betydelser. Det är just därför som bandet är befriande att lyssna på, hur de omfamnar det naiva och vågar göra det fullt ut och dessutom lyckas göra det utan att det blir krystat. Det faktum att de mer än gärna svänger in svengelska uttryck, eller rentav hela engelska meningar, gör att man av ren princip borde totalvägra. Det borde vara så pass quirky (jag är väl medveten om ironin i att använda det uttrycket) att man borde stänga av och förpassa musiken till kompiskretsen och låta den stanna därhän. Men sen finns den där bitande charmen som är totalt omöjlig att värja sig ifrån. Kärleken bryr sig inte.

Axel Stenros

Läs mer