Recension

[image name=betyg4]

Real Estates nya skiva Days är en stilstudie i snygg och enkel luftighet. Den inledande trestegsraketen som kulminerar i singeln It’s Real (en mycket snygg singel utan någon vidare hitpotential) håller vad den lovar: bandets andra fullängdare är tio låtar och 41 minuter av melankolisk, drömsk popmusik. Utan krusiduller och, om man vill vara elak, i viss bemärkelse även utan refränger, men med en konsekvens, ja en integritet i förhållande till det egna uttrycket som är imponerande. Ett svar på den oförtjänta och i viss mån orättvisa hipsterimage som man inte tagit anspråk på utan tilldelats. En utveckling som sänder ett enkelt budskap till alla skeptiska ”jag har lämnat Brooklynpop-hajpen för längesedan”-tyckare: hur mycket sanning det än må ligga i ”vita män från Brooklyn som gör lo-fi”-stämpeln så tar det inte bort faktumet att Real Estate återigen levererar tidlös popmusik. Att nedvärderande beskriva och avfärda något som bara ”ett av alla Brooklynband” håller inte i det här fallet.

Days är en skapelse som rätt igenom utstrålar bitterljuv förvirring, jag vågar knappt lyssna för mycket av rädsla att spåren ska lösas upp, pulvriseras och försvinna spårlöst in i den luftighet från vilka de verkar sprungna. Efter att skivan tagit slut så behöver jag fem minuters logiskt resonerande inre monolog för att övertyga mig själv om att den faktiskt existerar och inte bara är något flyktigt jag drömt (och hoppats på). Jag förstår den kritik som eventuellt skulle kunna tänkas framhålla att alla låtar är stöpta i samma form, att det låter likadant, för ja: det gör ju det. Real Estate har funnit en nerv, i Ridgewood, New Jersey har bandet detekterat ett vemodets matta gyllene recept och i mina ögon så är det inte oinspirerat att upprepa detta så länge nya nyanser och beroendeframkallande gitarrslingor adderas. Det är snarare en skyldighet att reprisera den utsökta mallen som bygger på snyggt apatisk sång, några nypor sylvassa solskensgitarrer och ekande trummor. Så länge man motiverar dessa med tillsättning av nya ljuva detaljer det vill säga. Vilket man gör på den här skivan, doakören i Wonder Years och tamburinen i Three Blocks är bara två utav flera existensberättigande exempel.

Att Real Estate har lyckats föra över receptet som framstod som slipat till närmare perfektion på den råa hemmasnickrade debuten (just eftersom den var ”rå” och ”hemmasnickrad”) till denna uppföljares mindre skitiga studiomiljöer utan att ”gå miste om sin själ” är även det aktningsvärt. Den första skivan må innehålla fler riktigt starka melodier, men som helhet är Days mer fulländad. Bandet har förstått att man ska låta som The Go-Betweens i år, vilket man för övrigt ska göra varje år, men den snällare, varmare ljudbilden och den högre budgeten har inte tillkommit på bekostnad av det som skavde så fint. Slowmotion-svängiga instrumentala Kinder Blumen är ett vackert bevis på det.

Lägg till tematiken och den ljuva frustrationen i vissa texter och låttitlar (Younger Than Yesterday!) och det står klart: Days är som balsam för en ålderskrisande själ, och det borde inte spela någon roll om det är 20- eller 40-strecket som du bävar inför. Det är vacker musik som låter underskattad redan innan den blivit bedömd och analyserad. Det är på riktigt.

Elis Burrau

Läs mer