Allmänt

Årets bästa bortglömda plattor – #2

Hösten är här, lika definitiv som vacker, och vi kan skymta slutet på ett otroligt bra musikår. Att om några månader sätta sig ned och sammanställa de ack så obligatoriska årsbästalistorna kommer bli ett angenämt problem för landets musikkritiker. Personligen har jag reagerat nästan handlingsförlamat de senaste veckorna, översköljd av så mycket, svenskt som utländskt, med så hög kvalité. Det har inte varit svårt att undvika företeelser som Idol när man inte ens kunnat bestämma sig om man ska ägna dagen åt El Perro Del Mar och hennes politiska pop-explosion What Did You Expect (årets kanske viktigaste låt), Dan Lissviks fina version av Andreas Mattssons Parklands eller Wilcos magnifika epos till avslutningsspår på nya, olydiga, The Whole Love. För att citera en kamrats pappa: ”Det är kul det här med musik.”

Här är tre skivor som tram7 inte skrivit om (eller gett oförtjänt lite uppmärksamhet), tre skivor som kommer värma en bra bit in på det oundvikliga vinterhalvåret:

Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo

Smoke Ring For My Halo är en kompromisslös klassiker. Att jag missade Kurt Viles mästerverk, hans skitiga och Velvet Underground-doftande alternativ country när den kom är nästan pinsamt att erkänna. För de är melodier så självklara, framförda med ett sådant hypnotiskt driv, att man mister andan. Genialt betitlade låtar som Jesus Fever och Peeping Tomboy utstrålar en imponerande Dinosaur Jr.-integritet samtidigt som det är rått, naket, eget och vackert.

Alex Turner – Submarine (original songs)

Det finns inget tveksamt eller ofärdigt med Alex Turners soundtrack till den stundtals mycket fina och charmiga, men ack så ojämna filmdebuten Submarine. Det är mogen och vemodigt svängig popmusik som osar mer utav gammal brittisk schlager än Arctic Monkeys. Det är ytterligare ett bevis på den unge Turners multitalang, det är texter och melodier som till och med skulle göra en Ray Davies grön av avund. Där The Last Shadow Puppets första, och hittills enda skiva, var lika spretig som sofistikerad så är Submarine en balanserad fullträff, rätt igenom. Piledriver Waltz hör till en av årets bästa slagdängor och drömmen om en briljant, riktig soloskiva signerad Turner känns allt mer realistisk.

Girls – Father, Son, Holy Ghost

Man kanske inte kan slänga epitetet ”bortglömd” på hajpade Girls, men jag tycker att det bör sägas även här: Father, Son, Holy Ghost är en otrolig uppföljare till debuten Album. EP:n Broken Dreams Club var hissmusik i jämförelse med detta ömhetstörstande mästerverk som spänner från surfrock och heavy metal till mäktig gospel och akustisk vaggvisa. Christopher Owens röst kliver, en gång för alla, ut ur Elvis Costellos skugga i all sin trasighet och skapar magi i långa låtar som är alldeles för korta.

Läs mer