Recension

[image name=betyg4]

Rösten gör mig nästan tårögd. Last time I was here it was raining. Ryan Adams har inte längre ont i öronen. Han gör inte längre hån till konserter. Han drunknade aldrig helt i den narkotikastinna rockstjärnemyten som han aldrig trodde på, men som han personifierade bättre än de flesta (det är inte bara på grund av frisyren han hade platsat i The Strokes). Ryan Adams har funnit en livskamrat. Han har hittat naturlyriken och Los Angeles. Tre års välsignad tystnad och redan på återkomstens första låt förstår jag att allt är förlåtet. Kommer förlåtas. Alla förvirrade skämt till låtar och projekt som spottade det vackra förflutna i ansiktet. Den förlorade sonen är tillbaka med Ashes & Fire för att stryka ett innerligt akustiskt och mycket vackert moget streck över det som blev så fel.

Han var ett ungt dekadent amerikanskt musikgeni av den allra mest provocerande sorten. Det var som om han knappt försökte, de elegant countryrocksliriga låtarna forsade ur honom, han var till synes outtömlig, likt den flaska som han gjorde för vana att titta för djupt i. Och de såg så fruktansvärt enkelt ut. De var så starka de där melodierna, de som fyllde de två första soloskivorna till bristningsgränsen, Whiskeytown i all ära. De var låtar sentimentalt förankrade i en bitterljuv amerikansk tradition. De vittnade om alla de där ödsliga motorvägarna och motellen som de flesta av oss aldrig upplevt utanför populärkulturen, men på samma gång hade de inte bara ett finger, utan en hel handflata lika nonchalant som träffsäkert placerad mitt på nuet och den vibrerande storstadspulsen.

Många håller debuten Heartbreaker närmast hjärtat, personligen håller jag den rivigare, mer egna och mångfacetterade uppföljaren Gold högst. Skivan, med sitt omslag där Ryans rufsiga hår kontrasteras mot stjärnbaneret, med sin medryckande kärleksförklaring New York, New York och med det där oemotståndliga uttrycket som bara en ung man med hybris kan frambringa. Den blev ett av de viktigaste soundtracken till det medvetna Amerikas identitetskris efter terrorattentaten. Dess himmelska höjdpunkt Nobody Girl ville aldrig ta slut och blev, tack vare min far, ett utav de bitterljuva soundtracken till min barndom. Året var 2001, och att Ryan lyckats kombinera missbruket med en låtproduktion som kvalitativt och kvantitativt hade varit värdig ett decennium fram tills denna punkt var en bedrift i sig.

Den allra mest provocerande sorten, en sorts reinkarnation av Townes Van Zandt, både när det kommer till missbruk, kvinnor och musikaliskt uttryck. Vi behöver inte tala om de tio år som följde, inte ens om de riktigt bra låtarna som stundtals dök upp ibland alla besvikelser och trötta manér (det finns en bra intervju i nya Sonic av Malena Rydell för de som vill släcka den nyfikenheten). Jag behöver inte skriva ”Lindsay Lohan”. Nej, det är, avslutningsvis, hög tid att säga några ord om Ashes & Fire och dess storhet.

För det första: strunta i betygsskalan däruppe. Den här skivan är en fyra där Gold är en femma, men den är inte en fyra i samma värld där Sarah Lee Guthrie och Johnny Irions nya är en fyra. Det här är en annan liga, ett annat symboliskt sammanhang och det där betyget är inte riktigt relevant. Vad som är relevant är att Ryan Adams med elva låtar bankar in ett insiktsfullt vemod, en krispigt nostalgisk och värdig luftighet. Och att det är lika vackert som när Dustin Hoffman dör på en buss mot Miami i Midnight Cowboy.

Det är sorgligt, men antagligen sant: om han inte fallit, druckit för hårt och blivit utskrattad för de dåliga skivor och konserter han blev upphovsman till så hade återkomsten inte varit lika intressant, känslan av storslagenhet inte lika stor. Nu finns hela dramaturgin. I och med Ashes & Fire blir den komplett. På en av Golds mest glänsande stunder sjöng Ryan att han ville brinna ut ”hard and bright” något han bara nästan levde upp till, något som fick tonsätta mina tidiga tonår. Nu, tio år senare, falnar han på en 43 minuter lång skiva, och det är fruktansvärt vackert. Jag tror och hoppas att han tycker det själv. Att han har gjort upp med sitt förflutna. Funnit ro. Jag inbillar mig att jag hör allt det där i sättet Ryan sjunger den inledande frasen på Lucky Now. I don’t remember were we wild and young?

Elis Burrau

Läs mer