Recension

[image name=betyg4]

No, no, no
No, no, no
That’s the last word that you’ll hear from me when I go

Life In The Trenches är ingen ny skiva. Det är det som aldrig blev, det vi bara skymtade, aptitretarna som sattes fram för att retsamt inte efterföljas av den där deliciösa huvudrätten. Visionerna som sprack. De gångna 10 åren som inte blev som vi tänkte, som vi önskade. I detta finns en grym skönhet, vilket Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, The Embassy, förstått. En grym skönhet som de både bemästrar och utnyttjar tillfullo i och med denna release, vars formgivning dessutom hör till årets vackraste.

Trots att här finns några spår som aldrig tidigare sett dagens ljus, så är det snarare en sammanfattning av ett decennium ifrån ett band vars främsta signum egentligen är, och alltid har varit, att aldrig se bakåt. Det är inte The Embassys magnum opus. Det är inte i närheten av mästerverket Tacking som de antagligen, när det kommer till låtmaterial, aldrig kommer överträffa, men det är en trasig och beundransvärd andra sida av det förvirrade 00-talet.

The Embassy hatar att bli jämförda med andra band, med annan musik, och det tänker jag inte göra heller. Inte så mycket av hänsyn som av faktumet att det faktiskt är irrelevant. Ingen sjunger som Fredrik Lindson, och ingen samplar stön, indianflöjt och oljefat som Torbjörn Håkansson. Inga är lika hänsynslösa och direkta, men samtidigt så ömsinta gentemot sitt egna arv. Och jag vet att jag kanske ljuger nu, eller: jag ljuger nu, men det spelar heller ingen roll. Musiken spelar roll. Gitarrerna i State’08 (lika briljanta nu som då), det eskalerande ”fuck you”-drivet i No Thanks, vemodet i C’est La Vie, doo wop-kören i Who Put The Ass In Embassy, de instrumentala partierna som tyvärr inte kan kallas mycket mer än mediokra men trots det bidrar med ”en stämmning”, det är det som betyder något.

De kallar det ”underclass disco”. Jag kallar det för ännu en tegelsten i bygget av The Embassys bedårande mytbildning. Jag lyssnar på Life In The Trenches som skapats av Fredrik, som vid sidan av musiken jobbar i kassan på ett solarium och Torbjörn som lastar apelsiner i Göteborgs hamn. Jag lyssnar på Life In The Trenches som skapats av två män från Göteborg som lärde känna varandra efter att Torbjörn kört in i en fontän med sin bil och fick tillbringa natten i fyllecellen på häktet där Fredrik arbetade som fångvårdare. Och trots att inget är sant så är allt sant, och jag spelar skivan igen.

Det som vid första anblicken ter sig mest som ett trött retroperspektiv vecklar alltså så småningom, likt en ovanligt kompromisslös fjäril, ut sina vingar och det är inget mindre än en mycket vacker upplevelse. Fredrik Lindson sjunger ”No, no, no”. Och han blickar bara framåt.

Elis Burrau

Läs mer