Recension

[image name=betyg5]

Att kalla skivan för Anarkist är givetvis uppseendeväckande, ska Alkberg skjuta på allt som rör sig nu? Bomba barnfamiljer för skojs skull? När gemene människa ger sin syn på ideologin brukar det hamna på den nivån, på ett ungefär. Därför känns det som ett modigt namnval. Han och hans projekt brukar, tyvärr, ändå aldrig nå större försäljningsframgångar, så det kanske inte spelar någon större roll ifall moster Margit inte plockar upp plattan på Åhléns. Även om hon verkligen skulle behöva göra det. Men det finns faktiskt en förklaring till namnet, den står att läsa i boken Anarkist, ja för det är en skiva och en bok i ett. I den inledande mailkonversationen mellan förläggaren och Mattias diskuterar de namnet. Förläggaren tycker att arbetsnamnet ”Folkets hus” är bättre, men Alkberg är fast besluten. Eftersom han hela tiden förlagd i konstnärliga tankar, är hans syn på anarkism helt annorlunda exempelvis statsvetarens. Det är ett spännande utgångsläge han ger lyssnarna. Tänk om för fan. Din världssyn är givetvis din att behålla, men den kan behöva lite ny luft ibland.

Inledande spåret Frigjord, pånyttfödd är spännande. Musikaliskt låter det som att Mattias Alkberg har skrivit en Bear Quartet-låt åt Mattias Alkberg (BQ á la -98, akustisk gitarr, aviga elgitarrslingor och tamburin). Låten blir även en kommentar till hela skivan, tankesättet, en handbok i hur man ska lyssna och förstå. Den här sortens diskursiva textskrivande har han pysslat med tidigare i till exempel diktsamlingen Göta Kanal och det fungerar lika lysande med sjungen röst som skrivet bläck.

Vidare strömmar vi igenom vad som är Anarkist. En skiva om kärlek, tröst, jämmer, astrologi och kommunpolitik. Mänskliga vedermödor och tvetydigheter. Inget ämne är för snävt eller för stort för att tas upp, vilket kan ses i de breda referenserna, alltifrån Klungan till Karin Boye. Att skriva större och mer omfattande texter, än typ Fyllskalle, märks. Det finns en allvarlig ton rätt igenom, även om hans musik är luftigare än någonsin, med en hög ambitionsnivå, lite livsverkskänsla. När han i duett med sin dotter sjunger de till synes enkla raderna tänk tänk tänk, pappa/jag borde tänkt blir det ett resolut resultat att det är nära till tåren, blandningen av den väna flickrösten med pappas starka, skräniga röst. Rösten ja, det är märkligt hur han år efter år bara blir bättre och bättre på att sjunga, han har nog aldrig låtit så säker och stark som här.

Anarkist är en späckad skiva utan ett enda tveksamt spår. Trots att skivan blandar stil, från upprörd rock till rörande ballader, behåller den en genuin helhet. Han fortsätter vara en av Sveriges mest uppriktiga och skickliga textförfattare och låtmakare. Skivan är också ett bevis på vad Amelia Adamos M-Magsin har konstaterat; Klasskamp är hett i höst.

Axel Stenros

Läs mer