Recension
[image name=betyg2]
Det är nog många, både bland fans och kritiker, som utbrister ”äntligen” nu när Ane Brun släpper sin nya, uppskjutna skiva, It All Starts With One. Många som med spänning spetsar öronen för att höra i vilken riktning hon tagit sitt från början rätt traditionella singer-songwriterkoncept, men jag måste erkänna direkt att jag inte är en utav dem. Jag har aldrig riktigt fallit för hennes röst som så ofta beskrivits med superlativ och i upprymda ordalag, är den inte lite väl ansträngd? Manierad? Är det bara jag?
Skivan har en sparsmakat luftig, stämningsfullt dramatisk och smått spartansk produktion signerad Tobias Fröberg. Nästan helt utan bas och gitarr men med orgel, piano, och mycket ödsliga trummor: det är tydligt att Ane Bruns karaktäristiska stämma ska ligga i framkant, spela huvudrollen. Den och hennes texter, men om jag får vara lite krass tycker jag inte att dessa rollprestationer håller. Det finns några finstämt spöklika partier och några skapliga melodier, men för det mesta är det halvdant, platt och alldeles för mycket samma sak. Det säger en hel del att skivans bästa låtar gästas av Jozé Gonzaléz (Worship) och systrarna i First Aid Kit (Do You Remember).
Ane har sagt att hon inför It All Starts With One släppte tanken att låtarna tvunget behövde bygga på gitarrarrangemang. Att hon enbart ”fokuserade på att skriva en fantastisk text och en stark melodi och att resten fick komma i studion”. Jag har inget emot den tanken, men hon lyckas, tyvärr, inte genomföra den. I mina ögon och öron så är en text inte fantastisk bara för att den utgör sig för att handla om arabvåren och revolution, den måste säga mer än självklarheter att ”allt startar med ett, allt kommer från något”. Att en röst i sig anses ”originell” räcker liksom inte för mig i det här fallet. Ane Brun sjunger klyschor om frihet med en konstlad isig röst, vilket hon kommer få många gratispoäng i medierna för, och det hade väl kunnat gå an om det åtminstone varit vackert.
