Recension

[image name=betyg4]

Jag sågade Docenternas senaste, Medan vi spelar pop, för ett antal månader sedan, en gärning jag fortfarande är mycket nöjd med. Det var en skiva på svenska som skulle kommentera samhället, men istället bara resulterade i platt fall: en drös plattityder till låtar som inte ens var särskilt melodistarka om man, mot förmodan, lyckades ignorera de löjliga textraderna (se där, nu har jag lyckats såga dem igen).

Nu när jag sitter här och försöker formulera och få ned mina tankar om Invasionens nya skiva så är det Docenterna jag först associerar till, och då inte på grund av kvalitativa referenspunkter: när Dennis Lyxzéns röst ringat ut och Saker som jag sagt till natten tystnat så ler jag mest lyckligt, återigen övertygad om att man kan göra väldigt bra, relevant och samtidigt uttalat politisk musik på svenska. Docenterna och Invasionen har antagligen sina sympatier i samma politiska läger, antagligen sitter de på liknande vänstervärderingar och lägger sina röster på samma partier, men när de förstnämnda lyckas ge ifrån sig trötta klyschor så levererar de senare en arg, kompetent, rak, men långtifrån övertydlig skiva klädd i klädsam postpunk-kostym. Och det i ett svenskt politiskt klimat som verkligen är i behov av en rejäl känga.

”Så fort man hänger sig åt klyschor så känns det mycket tydligare på svenska. Det var en sjuk utmaning men också otroligt inspirerande.”

Orden är Invasionens egna och de säger en hel del. Det finns en anledning till att artister sällan agerar kritiska samhällskommenterare i poptexter, eller det finns ett flertal, men faktumet att man så lätt tenderar att hamna i ett sorts truismträsk där man bara slår in öppna dörrar, eller att man blir banal i sitt ädla uppdrag att skildra vanligt folk, är antagligen det som skapar mest problematik. Och det ska sägas att Dennis Lyxzén rör sig farligt nära den gränsen när han sjunger vissa rader (”Kärlek och uppror, ostämda gitarrer”), men här finns utöver dessa slitna uttryck så mycket originalitet och attack, i både ljudbild och text, att det bara adderar en sorts ärlighet (jag är medveten om att klyschor är sanna till sin natur, det är även Docenterna, men jag kräver personligen något mer av musik).

För ärligt känns det, och som han brinner Dennis, som han brinner. Det spelar ingen roll om det är krig i själen, mot den egna bakgrunden eller om frustrationen riktas uppåt mot ett samhälle som sviker. Det spelar ingen roll att en del öppna dörrar slås in på vägen och att en del melodier vid andra och tredje anblicken inte ter sig särskilt unika om man kan sin mörkare sida av det brittiska 80-talet. Saker som jag sagt till natten är och förblir en stark skiva.

Det känns trött och oinspirerat att jämföra med en ung Thåström, men att jag tänker på Nationalteatern i introt till Martyrskap, vars inledande takter skänker mig samma lycka som någonsin en oväntad Kolla Kolla på ett dansgolv, kan jag bara inte undvara.

Filip och Fredrik gav häromdagen vår statsminister den eminenta, och obligatoriska för alla som inte går ner i brygga när de läser Camilla Läckberg, boken Just Kids av Patti Smith. Det var en mycket god gärning. En smula inspirerad, trots att det sorgligt nog verkar röra sig om ett oförbätterligt fall, ska jag adressera ett exemplar av Invasionens nya till familjen Reinfeldt, med förhoppningar att den ska föräras en plats i samlingen bredvid Ace Of Base.

Elis Burrau

Läs mer