Festival

Arcade Fire @ Popaganda

Scenbygget är genialiskt i sig. Med röda, matta bokstäver: Arcade Fire presents The Suburbs. Som en gammal sliten biograf, som ett barndomsminne man vårdar ömt, glamoriserar. Arcade Fire är här, inte bara för att ge oss en jävla show, utan också för att försätta oss i en stämning, i en stämning jag skrivit om förut men fortfarande inte riktigt kan sätta ord på. Det där som händer när Win Butlers röst tjuter ut sin frustration eller sorgset skönsjunger ackompanjerat av de episka eller bara klassiskt kompetenta arrangemangen. Må det handla om känslan att inte höra hemma, ”the war on terror”, uppror mot kyrkan eller det som Arcade Fire skildrar bättre än något annat band i vår tid: det där syndromet vi i folkmun kallar ungdom och dess förgänglighet. Då, i samband med att The Suburbs kom och golvade mig med sin bitterljuva tematik, kallade jag det lite förvirrat för nostalgi, men nostalgi över tiden som är nu, det jag är mitt uppe i. Det är en hisnande känsla, som förhoppningsvis kommer bli än mer mäktig delad med andra framför en scen. Förhoppningsvis kommer den där svårdefinierade stämningen gå att ta på ikväll. I vilket fall som helst: förväntningarna bland alla som struntar i Serenades för att komma så långt fram som möjligt går att ta på just nu. Vi är redo, ready to start.

Det är häpnadsväckande på vilket vis det här kanadensiska bandet nått sin status, när hände det? När gick det från indieangelägenhet till ja, ett E Street Band för 2000-talet? Är det på grund av ett enträget turnerande och ryktet som ett fantastiskt liveband? Att hyllningskören bland kritikerkåren infann sig redan i samband med debuten Funeral? Att man fick ta emot årets Grammy för ”album of the year”? Att bandets lägsta nivå är högre än många samtida konkurrenters högsta? Att man haft vettet att försvinna med jämna mellanrum? Mångsidigheten? Ljudbilden? De två frontfigurerna, tillika äkta makarna, Régine Chassagne och Win Butlers samspel och karisma? Den senares frisyr? Den officiella trailern till Where the Wild Things Are? Givetvis spelar allt in, alla dessa aspekter och några till utgör tillsammans anledningen till att majoriteten på Popaganda 2011 tänker på den här spelningen på samma vis som Per Hagman tänkte på Mobys konsert på Hultsfredsfestivalen 1994.

Hur blev konserten då? Otroligt bra, såklart, och det känns nästan trist att skriva om det. Mot en Spike Jonze-regisserad bakgrund med vackra cyklande förortskids framför Arcade Fire helt felfritt, men samtidigt med nerv och med en fingertoppskänsla för dramaturgi all den där kärleken, euforin, tvivlet och tonårsångesten som deras låtar förkroppsligar. Ni har redan läst det. Alla har redan sagt det. Det känns nästan trist att skriva det här för när jag ska sätta ord på känslan förlorar den något utav sin magi. Jag vill vårda den, som ett barndomsminne, glamorisera. Nostalgin, ni minns. Den slitna biografen. Arcade Fires konsert på Popaganda blir ett sådant minne. Ett band på toppen av sin karriär som är precis där de vill vara och gör precis det de vill göra. Ett band på toppen, en topp de förr eller senare kommer falla ifrån, en topp lika förgänglig som någonsin den där ungdomen de besjunger. Men tills dess kan ingen ta ifrån dig eller mig den där känslan, för den bär du alltid med dig närmast hjärtat, en Wake Up eller Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) på hög volym är allt som behövs för att väcka den till liv.

Läs mer