Festival

Saint Etienne @ Popaganda

Som jag fruktade så lockar inte Saint Etienne en särskilt stor publik till den största scenen på fredagen, troligen mycket på grund av den tidiga tiden; britterna går på redan klockan fyra. Jag kommer dit ungefär en minut innan det ska börja, och ändå hamnar jag på andra raden. Där möts jag av ett ytterligare orosmoment, alla som är där står och väntar på nästa konsert, Henrik Berggrens. Det är en publik som inte direkt är Saint Etiennes optimala. Den för det mesta klubbanpassade musiken hånas av BD-poparna i frontraden som härmar sångerskan Sarah Cracknells danssteg och detta kan omöjligt undgås av de på scen som beter sig stelt med ansträngda leenden och obligatoriska ”How are you Sweden?” utan nämnbart gensvar.

Konserten startar med den lättsmälta You’re in a Bad Way för att sedan fortsätta med ett gäng nya låtar som säkert är tänkta att få publiken att röra på fötterna, men hur mycket jag än försöker vrida och vända på mig så kan jag inte skymta mer än ett fåtal redan frälsta fans som dansar som för att motbevisa publikens motvilja. Cracknell vandrar runt på scenen med vana danssteg, slänger ur sig ytterligare ett och annat ansträngt leende, medan hon ändå lyckas sjunga övertygande. Hon blir i början aningen dränkt av basen men detta blir bättre efter ett tag, och musiken i sig kan jag sällan klaga på, det är välstämt men utan engagemang. De två låtskrivarna bakom syntarna är varandras kontraster, medan den ena försöker leva sig in i konserten och faktiskt lyckas lite med att se ut som en DJ där han står och hoppar, så tittar den andra frånvarande upp mot himlen och tar då och då en klunk kaffe. Det är inte förrän en bra bit in i konserten, på genombrottshiten Only Love Can Break Your Heart, som det lyfter ens lite och detta kvarstår sedan som konsertens höjdpunkt. Trots all legendstatus bland vinylbläddrare så kan inte Saint Etienne sammanfattas som annat än en parantes på årets Popaganda.

Läs mer