Festival

Henrik Berggren @ Popaganda

När Henrik inträder stora scenen så är det omöjligt att inte le. Han utstrålar ett nästan förbluffande välmående, i alla fall för att vara pojken som gav utanförskapet ett ansikte. Lite för långhårig i svart hatt, cape, randig tröja och en obligatorisk stjärna på kinden spelar han helt bekymmerslöst det ena BD-örhänget efter det andra på sin svarta gitarr.

Till en början fruktar jag att hans frodiga uppsyn ska förminska styrkan i de ångestladdade och vemodiga texterna, men när han tar ton med den där rösten, den intakta, så hade året lika gärna kunnat vara 1998 och jag hade lika gärna kunnat vara nyss utkommen från en biovisning av Fucking Åmål. Det är så det känns när Cruel Town, Shoreline och You Bury Me efterlöser varandra i felfria akustiska versioner genialt ackompanjerade av en ensamt vacker trumpet.

Det här är Broder Daniels låtar, och jag förstår de som menar att Broder Daniel redan tagit avsked, att dessa sånger inte borde framföras tills de urvattnas och ingen längre minns Anders Göthberg, men då har man inte heller förstått att det här också är Henriks låtar. Och så länge han vårdar dem så ömt som denna kväll, så länge han kan stå på en scen med sådan närvaro att det känns som When We Were Winning framförs i ett ödsligt rum med tända stearinljus, så länge han kan få de tre 14-åriga killarna framför mig att bryta ihop i tårar och omfamna varandra, då ska han stå på en scen. Och i den bästa av världar: skriva nytt material värdigt hans och hans forna bands brutalt vackra förflutna.

Läs mer