Festival
Cults @ Popaganda
Cults börjar lite trevande, bländade av den obarmhärtiga eftermiddagssolen och faktumet att deras reverbindränkta tweepoplåtar ter sig så familjära för den pålästa stockholmspubliken. För bandet på scen måste det ju kännas som igår när det endast var en initierad amerikansk hipsterkrets som var medveten om deras existens, men tiden går fort när man har roligt och man har roligt när man blir hyllad av en samstämmigt ängslig, men i det här fallet helt korrekt, bloggosfär.
Det faktiska Cults, paret Madelin Follin och Brian Oblivion, har ytterligare tre musiker med sig på scen, och de har alla nästan samma långhåriga frisyr – vilket ger ett mer gulligt än sektliknande intryck (syskonliknande om man så vill, men jag undviker den liknelsen då frontfigurerna av allt att döma älskar varandra på ett allt annat än platoniskt plan). Madelin sjunger tyvärr lite för falskt för att det ska vara helt okej och Brians röst hörs knappt alls, men energin och spelglädjen är det inget fel på. Efter att de tre första låtarna slarvats bort, däribland fina Abducted, plockas xylofonen fram och det börjar svänga på riktigt. Och när You Know What I Mean och Go Outside, till alla popälskares lycka, rivs av finns det egentligen inte något att klaga på.
Egentligen inget att klaga på, men jag gör det ändå: Cults spelning blir ett bevis på den gamla sanningen att en fantastisk debutskiva inte behöver göra en otrolig liveakt. Det är en charmigt ojämn konsert som hade kommit helt till sin rätt först på en smutsig klubbscen där publiken hade kunnat sträcka fram sina händer för att smeka Brian Oblivions feta lugg. I det här sammanhanget hade den där andra, ”mognare uppföljaren” till skiva, nog behövts.
