Recension
[image name=betyg3]
En av få ”moderna” musikgenrer som jag känner att jag kan lita på, en som nästan alltid levererar när dagssländorna med namn som ”chillwave” urvattnats och lite för ofta inte riktigt håller vad de lovar, är genren som i folkmun kallas lo-fi. En genre som egentligen inte alls är särskilt modern, men som fått någon sorts renässans och fyllts på med ny kreddighet på grund av den så kallade Brooklynpopen. En genre som ibland baktalas med argument som att banden låter likadant, att de bara tilltalar en liten grupp manliga kritiker (minns ni när Håkan Steen fortfarande lystrade till namnet lo fi-Håkan?) eller att det skulle vara hyckleri, att de medvetet ”spelar dåligt” eller använder dålig inspelningsutrustning för att få fram en råare, mer drömsk känsla. Det må vara ett hyckleri i vissa fall, men ett hyckleri som kan få fram så mycket bra musik är ett hyckleri värt att försvara tusen gånger om. I alla fall i mina ögon och öron. I min värld är det inte dubbelmoral, i min värld kallas det integritet. Å andra sidan: i min värld spelar inte Vänsterpartiets partiledare Green Days version av Working Class Hero i sitt sommarprogram.
Vad har vi då här? Jo, ännu ett tillskott till sektionen i skivhyllan som kanske är mig närmast hjärtat. Sektionen i den fysiskt greppbara skivsamlingen som är motsatsen till det folkliga, till FM Rocken. Vad har vi här och hur väl står det sig i konkurrensen? Jämfört med, säg, Yo La Tengo? Med Beach Fossils? Jag ställer frågan till mig själv samtidigt som jag synar det färglösa omslaget till Sacramento-baserade Ganglians andra skiva, Still Living. Efter 12 låtar sitter jag på svaret: 55 ojämna minuter utav psykedelisk, janglig och stundtals för välproducerad lo-fi. En cocktail som inte bryter ny mark, inte är det bästa eller mest nyskapande på området (just nu rankar jag Real Estate högst), men ändock: en skiva som levererar. En skiva som kanske inte tillfredställer fler än de redan frälsta, men de redan frälsta däremot borde bli om inte uppspelta så i alla fall måttligt förtjusta.
Tradiga spår efterföljs av knytnävsslag i solarplexus till poplåtar och vice versa. Sömnigt samplande av trafikljud efterföljs av dystopiskt ekande trummor och medryckande gitarrer. Soundet som på vissa låtar rör sig farligt nära något som jag skulle kunna, om jag vore elak, likna vid skatepunk efterföljs av snygga örhängen som doftar Joy Division. På det stora hela är det ett band värt att bekanta sig med, Ganglians. De lovar ingenting och de håller vad de lovar. Inledningsspåret Drop The Act, genialt i all sin enkelhet, hade räckt för att för att övertyga Lo fi-Håkan. Synd bara att han inte finns längre, numera kallas han tydligen FM Rock-Håkan. Det har jag läst i krönika av Per Bjurman. När fan blir gammal blir han religiös.
