Way Out West 2011

Reflektioner, förhoppningar och en lista – Del 2

I gårdagens inlägg skrev jag om mina reflektioner och förhoppningar. Samt en halv lista. Här har ni resten av listan som därmed är fulländad. Alltså: inte så mycket mer än en lista här, även om rubriken påstår något annat.

5. Destroyer/Warpaint (klubb)

Typiskt WOW-problem: två av de bästa klubbspelningarna krockar. Jag kan inte bli klok på om jag ska låta Destroyers brutalt vackra Chinatown eller Warpaints stämningsfullt hypnotiska Undertow få ta andan ur mig.

4. Mattias Alkberg (klubb)

Finns det en värdigare svensk artist än Mattias Alkberg? Hela våren var jag övertygad om att han gjort årets bästa svenska låt med Mitt Smutsiga Blod, och sen kom första singeln från kommande nya skivan, Asterism & Obelisk, och den fick plötsligt konkurrens.

3. Ariel Pink’s Haunted Graffiti

Festivalens absolut mest spännande spelning på förhand, om Ariel Pink och hans kompisar bjuder på den genialt skruvade show som hans komplexa, knarkosande och ursvängiga musik skvallrar om så kan det bli en klassiker.

2. Ringo Deathstarr/Pascal (klubb)

Ännu en besvärlig klubbkrock, men i detta fall väljer jag nog shoegazens förnämsta utövare av idag, Ringo Deathstarr, framför Pascals isande ångestpunk. Man vet aldrig när bandet vars ljudmattor är lika hårda och fantastiska som deras bandnamn är fyndigt har vägarna förbi Sverige igen.

1. Pulp

Prince i all ära, men att få se Jarvis Cocker, britpopens bäst bevarade, kanske mest begåvade, och definitivt fyndigaste dandy i egen hög person skandera att han vill ligga med vanliga människor som du och jag… det är, vad ska man säga? En annan klass.

Läs mer