Way Out West 2011

Reflektioner, förhoppningar och en lista

Nästa vecka smäller det, då det är det äntligen dags för succéfestivalen med hybris, Lugers yngling med växtvärk till stadsfestival, Way Out West. Årets upplaga har, om det är möjligt, slagit rekord i att följa varenda nyck signerad Pitchforkmaffian, och på pappret kan det inte bli annat än fantastiskt (ack om allt alltid blev så som det är på pappret!). I år bjuds det dessutom, utöver det gedigna artistutbudet, på filmvisningar och streetart. För de som fått tag på en biljett det vill säga.

Jag vet att jag antagligen kommer få uppleva stora besvikelser, att jag borde ta mig an festivalen på ett mer buddhistiskt vis och tränga undan, eller i alla fall försöka kväva mina orealistiska, skyhöga förväntningar något, fast jag vill inte. Hur tråkigt låter inte det? Det är ju så fint på något vis att som den naiva idiot jag är bara hoppas på att jag ska kunna kryssa mellan klubbarna utan bekymmer och hinna se och komma in på precis allt jag vill. Att intala mig själv att Jarvis Cocker kommer vara lika snygg som han var 97. Jag har förträngt köerna och regnet från förra året, jag tänker inte på kaoset utanför Världskulturmuseét innan jj:s spelning, i min historieförfalskade hjärna så hörde jag aldrig Lykke Lis falsksång och jag såg inte LCD Soundsystems antiklimax till konsert. Jag minns bara Håkan Hellströms lockar, Girls vita rosor och The Drums The Office-frisyrer. Ikons knäckande mangel och Fool’s Golds eufori. Det är det finaste med Way Out West, inte att man plockat ihop en så kompetent, trendkänslig och intressant samling artister (vilket är det näst finaste), utan att jag på grund av omöjligheten i det klassiska dilemmat där jag både vill ha kakan och äta den kommer få uppleva spelningar och konserter som jag inte visste att jag ville uppleva. Och att många av dem kommer vara väldigt bra.

Men, låt oss inte gå händelserna i förväg. Årets festival är fortfarande ett oskrivet blad, men om jag innan jag beger mig till Göteborg får måla upp det ideala Way Out West i mitt inre, vilket jag tydligen får, skulle det se ut ungefär såhär. Här är akterna jag på förhand ser mest framemot och varför:

10. Les Big Byrd (klubb)

Jocke Åhlund har samtliga gånger jag haft nöjet att se två av Sveriges bästa liveband i vilka han huserar, Teddybears Sthlm och Caesars, levererat en förbaskat stabil show. Att han, Nino Keller, Frans Johansson och Martin Ehrencrona skulle bjuda på något annat när de intar Park Lanes scen har jag svårt att tro. Les Big Byrds energiska svårdefinierade musik kommer utgöra en värdig avslutning på fredagen.

9. Yuck (klubb)

Bara själva vetskapen att jag, om inget oförutsett händer (läs klubbkö), ska få se brittiska Yuck framföra sin skramligt briljanta, amerikanska 90-talspop live gör mig så lycklig att jag inte kan sitta still. Inget band vårdar arvet från Pavement och Dinosaur Jr. lika ömt som Yuck, och ironiskt nog lär denna klubbspelning bli avsevärt mycket bättre än vad det återförenade föregångarna i Pavement lyckades prestera på festivalen i fjol.

8. Okkervil River (klubb)

Will Sheff och hans Okkervil River gör i sina bästa stunder indiemusik så mäktig, orkestral och berättardriven att den tar andan ur en. Förhoppningsvis håller de sig på rätt sida gränsen till de alltför storvulna banala gesterna denna kväll, förhoppningsvis gör de sina finaste sånger rättvisa, för i sådana fall är Will och hans band inte mycket sämre än Win Butler och hans Arcade Fire.

7. Empire Of The Sun

Lyssna på Walking On A Dream några gånger i rad och häpna över faktumet att den aldrig blir dålig.

6. The Jayhawks

Jayhawks solskens-americana ligger helt rätt i tiden, och det har den väl gjort under i princip hela bandets 25-åriga levnadstid. Om Gary Louris och Mark Olson har en bra dagsform så kan det inte bli annat än ytterst angenämt att bli översköljd utav värmen från klassiker som Big Star, Waiting Wor The Sun och Crowded In The Wings på lördagseftermiddagen.

Del två av listan dyker upp i morgon!

Läs mer