Spelning

Jakob Hellman @ Kulturhusets tak

Om jag läser en till artikel om Jakob Hellman som inleds med det allt mer automatiska konstaterandet att han gjorde en briljant skiva och sedan mystiskt försvann så tror jag att jag spyr. Att man ”inte skulle veta” vilket år Stockholmspubliken senast kunde se honom live, som det går att läsa i beskrivningen av kvällens spelning, är ju nonsens. Eller har alla förträngt att han stod och trallade med Anders Lundin på allsångsscenen för något år sedan? Jag har det då inte, trots ihärdiga försök. Det är vad jag tänker när jag beger mig mot Kulturhuset denna sommartorsdagskväll. Det kanske var relevant i skriverierna på 90-talet, när man fortfarande väntade på en uppföljare till …Och Stora Havet, detta svenska popepos, som åldrats med enorm värdighet trots sin lite för urtypiska 80-talsproduktion. Idag är det på sin höjd relevant när det skrivs om Jens Lekman.

Ändå är jag där. Lika förväntansfull som alla andra i publiken. Och vi är många denna kväll, Kulturhusets tak är utsålt. Vi är många, människor i olika åldrar, föräldrar och deras barn, pensionärer och deras barnbarn, men alla med en sak gemensamt: vi älskar Jakob Hellman. Vi älskar hans låtar, hans texter och vår kärlek till honom är, ska det visa sig, tydligen större än vad hans kärlek är till oss. Jag kan inte tolka det annorlunda.

Bli inte arga nu, men jag förstår, efter denna kväll, varför Jakob Hellman inte kunde följa upp debuten. Först nu blir det tydligt. Han kan ju inte förhålla sig till sin egen publik. Allt vi gör är fel. Emellan varje låt är det så tyst att man kan höra en knappnål falla, vi vill så gärna att han ska må bra och trivas där uppe på scenen, men applåderar vi för mycket så förstör det hans koncentration, applåderar vi för lite blir han sårad. Stundtals är Jakob väldigt vass och rolig i sitt mellansnack, uppfriskande 90-tals-ironisk (ett tips är att söka på hans namn plus ”grammisgalan” på youtube) men publiken vågar knappt skratta för då talar han om att vi ”skrattar, men vet inte varför”. När han glömmer texten, vilket händer några gånger under konsertens första del, så känns det som vårt fel. Jag får till och med dåligt samvete för att hans gitarr inte är stämd! Att behöva sitta på helspänn en hel kväll, rädd att det lilla barnet (som bara är ett litet barn!) bredvid en ska råka skrika för högt så att geniet på scen blir störd, det är ingen ultimat kväll i mina ögon. Jag tycker man kan förvänta sig att en artist har repat med sina musiker och att han kan se sin egen låtlista, men å andra sidan det kanske bara är jag.

Annars är ju inramningen perfekt, regndropparna som molnen så tydligt är fyllda av väljer att inte falla och en alltid lika välklädd Tomas Andersson Wij finns i publiken. Med andra ord, det är som det ska vara. Och stundtals levereras också musikalisk magi från scenen som kan leva upp till dessa förutsättningar, den stela stämningen till trots. Jakob sjunger fortfarande som en gud, ingen kan skratta åt sina egna svala fyndigheter i samma stund som de yttras på sättet som han gör det. Och inte särskilt många har skrivit så vackra poptexter på svenska som Norrbottens Elvis Costello. Höjdpunkterna är åtskilliga. När gitarren är stämd och när Jakob kommer ihåg sina texter, men glömmer bort att han ska spela svår, när han inte avfärdar sitt band direkt, när han inte skyller bort fadäser på att han spolade ner linserna i toaletten i morse, ja, då är det fantastiskt. Som under konsertens senare del när han ger oss ”hitsen” (Vara Vänner och Hon Har Ett Sätt), flankerad av sin körande flickvän och elgitarr som ända komp. Eller när Magnus Ekelund kommer upp och de kör hans fantastiska ödesmättade Utan Er tillsammans med varsin akustisk gitarr, en låt som Axel tipsat om här tidigare och som skvallrar om en fin skiva (när Jakob i presentationen av låten råkar säga att skivan ska heta Svart Blogg, och sen räddar det hela genom ett ”förlåt, det är ju en jävla kokbok, Svart Flagg menar jag” så är det konserten roligaste ögonblick, då man vågar skratta det vill säga).

Vi serveras utöver det en strålande akustisk Tåg, några ljuvliga Olle Adolphson-ballader, och sen har vi låtar som Vackert Väder, Avundsjuk På Dej och Tårarna, de kan liksom inte bli dåliga. Men, likväl så försvinner aldrig den obekväma känslan. Och den är extra påtaglig när Jakob, likt en svensk Billy Bragg fast utan värmen, medmänskligheten och den politiska attacken, är ensam med gitarren. Det spelar ingen roll att han efter någon timme blivit tillräckligt varm i kläderna, och framförallt, fått tillräckligt dåligt samvete så att vi får ”önska vad vi vill” underförstått att det är skrivet av Evert Taube. Han lyckas inte skapa den stämning som hade behövts för att göra sina fans och sina låtar rättvisa. Han får sjunga fel och avbryta låtar hur mycket han vill, han får slarva bort nya låtar som kommer bli strålande på skiva, problemet är att han inte förstår det. Att det är okej. Att han, och detta är så tydligt, inte känner sig trygg där han står. Att han måste gömma sig bakom den där fasaden. Jag kan inte låta bli att tänka på den där mobbaren på skolgården som frågar ”Är du bögen i buren?” och man vet att vad man än svarar så är det kört.

Helhetsintrycket blir ungefär som hissfärden ned från Kulturhusets tak denna sommartorsdagskväll: tio människor som nyss har upplevt en popkonsert med en artist de älskar, och det är knäpptyst, stelt och jobbigt! Det borde säga allt. Helhetsintrycket blir stunder av popmagi, men mest bara plågsamt. Jag älskar Jakob Hellman.

Läs mer