Recension

[image name=betyg4]

Musiker som älskar musik är något jag älskar. När kärleken till andras musik skiner igenom i sin egen, brukar resultatet alltid bli bra. Det blir kanske inte alltid det mest originella, men sökandet efter originalitet sätter ofta käppar i hjulet för musiker. Det kommer alltid handla om att härma.

My Morning Jacket härmar och de härmar bra. De spelar precis som sina idoler, fast i ett ihopkok. Slidegitarrer, stråkar, elektronik och rock’n'roll i en enda röra. Det enda centrala är Jim James och hans röst, som antagligen måste räknas som americanagenrens allra finaste. Vill man ha ytterligare prov på det bör man se Todd Haynes fantastiska Dylanfilm I’m Not There. När James mitt i en påhittad byhåla står helt vitsminkad á la Rolling Thunder Revue och sjunger en sakral version av Goin’ To Acapulco blir det knappast vackrare.

Bandets arv och musikaliska historia märks allra bäst när de spelar live. Deras coverrepertoar sträcker sig i alltifrån Black Sabbath till Elton John, från Marvin Gaye till Dolly Parton. Och allt levererat med stor beundran och tacksamhet till originalet, det är tydligt att deras främsta inspiration är all sorts musik, kreddigt eller okreddigt spelar ingen som helst roll. Det är så långt ifrån pretentiöst man kan komma och det är verkligen befriande.

Allt det här hörs på Circuital. De plockar in hela rock- och folktraditionen på tio låtar. Det finns alltifrån gråtstänkta sentimentalballader som Wonderful (The Way I Feel) till bredbent rock, även om benen är bräckliga, i Outta My System. På spåret Holdin’ On To Black Metal gör de något oväntat. Det är en knäpp låt i både tema och utförande. Den är uppbyggd kring maffiga körer och blås, falsettsång och elgitarrsolo och liknar mest en funkig introlåt till en snutserie från 70-talet. Många skriver säkert ner den här låten, att den är opassande, fel och ful. Men det är just det som gör att den passar in. Det är den behövliga låten som avbryter och får lyssnaren att stanna upp och återfå koncentrationen på resten av albumet.

Det enda som alltid hindrar My Morning Jacket från att bli riktigt stora är att deras lyriska berättelseförmåga är rätt låg. Deras texter är inte dåliga, men oftast ointressanta och finns mest som ursäkt för att James ska ha något att sjunga. Men som han sjunger sen å andra sidan.

Axel Stenros

Läs mer