Hultsfred 2011

Rapport – dag två

Efter nattens köld, vaknade nog många i tälten av värmechock och andnöd. Solen var kommen och folk skrek ut sin glädje. Tälten öppnades och leende människor lapade sol så gott de kunde. Allt är som upplagt för en strålande festivalfredag. På håll hör man Papers kraftiga krautrock. Väl inne står folk och ler med sned mun, inte på det dåliga sättet, utan som att det här är det mest briljanta man sett på länge. Tre pigga damer i övre medelåldern bjuder på festivalens mest genuint glada dans där de hoppar och skrattar. På scenen står Calle Ohlsson i en Garfield-tröja, så han ser nyuppkliven ut, men det hörs inte på deras snabba och hårda, melodiöst och taktfasta musik. Molnen och blåsten börjar närma sig området. Några tror att det ska bli regn igen, området som just torkat upp så fint.

På minsta scenen sitter en herre med gitarr, han heter Ulf Olsson och kommer från Norrköping. Fast gitarren är mest prydnad och redskap för avbrott, det är hans prosaistiska diktning som är huvudnummer. På bred östgötska berättar han absurda monologer, bland annat en om en kroniskt fisande kvinna som alla skrattar åt. Den lilla skara som står kvar vet inte riktigt hur de ska tackla framförandet. Några ser obekväma ut och andra skrattar högt. Roligast är när han hävdar att han skrivit Black Sabbaths Iron Man som en hyllning till Stalin och river av det klassiska riffet. Och bara riffet. Vid tältet råder förvirring, inga släpps in, men inifrån hörs The Pains of Being Pure at Heart. Tonårstårar är nära. Efter att bandet spelat mer än halva låten släpps publiken in. Och när låten är över går de av scenen. De säger att de kommer tillbaka strax. Det har alltså pågått soundcheck och publiken blir lite mindre otålig. När de sedan går upp igen spelar de sin gitarrindränkta popmusik och knän börjar gunga. Bandet hälsar att de älskar Sverige och undrar ifall någon varit i Göteborg, där är det fint.

Intalar mig själv att det är helt klart värt det att se bob hund igen för tredje gången på kort tid. Och att få höra Stumfilm live en tredje gång känns som ett privillegium. Fast lite surmulet blir det när de spelar låten Letar Oväder och kyliga vindar och regn kommer över publiken. Uppgivna suckar hörs, inte nu igen. Men det blöta blåser bort och istället kan folk njuta av tokfan med trafikkon på huvudet.

Om nästa artist kan man skriva en hel bok, det kan man väl om alla egentligen, men få skulle bli lika intressanta som Charles Bradleys. Hans levnadsöde är en utdragen askungesaga som har format en av de mest älskvärda och älskande artister. Charles föddes 1948 och har hela livet försökt att lyckas i Amerika, men vart han än vänt näsan har det blivit fel. När han såg James Brown på sextiotalet visste han precis vad han ville bli, han ville bli James Brown. Och den här dagen i en teaterlada i Småland är han större än vad James Brown någonsin skulle bli i en teaterlada i Småland. Hans band spelar först tre instrumentala rythmn and blues-dängor på klassiskt manér, innan Bradley presenteras och äntrar scenen. Han möts av jubel, hurrarop och applåder, alla där älskar honom. Och han älskar publiken tillbaka minst lika mycket. Igår visade Kajsa Grytt att man inte behöver vara under trettio för att vara sexig. Men hon får nog på pälsen av Charles och hans moves. Långsamma bålrullningar, juckar, tipptåskutt, ner på knä och skrika lungorna ur sig. Det man undrar är ifall varje spelning med Charles Bradley är lika legendarisk. Mitt i konserten blir han så överväldigad att han måste ner och krama publiken. Gensvaret är enormt och alla vill röra honom. Ett av hundra thank you senare och han går av. Gråten i honom sitter inte fast i halsen, den rinner ner för kinderna. Borta vid tältet strömmar folk ut från Oskar Linnros, de har ingen susning om vad de missat.

I fjärran ser jag att pågarna som gjorde en hit genom att upprepa Barbra Streisands namn om och om igen, har ställt upp en jätteanka på stora scenen. Ser hellre på kungarna Ison och Fille. Som de fullblodsproffs de blivit levererar de en väldigt tajt spelning, där flera medlemmar från Highwon gästar samt Stor. Främst är det Ison som glöder ikväll och sprider glädje från scenen ner till publiken som alla gungar med armarna. En som inte vill gunga är killen i Iron Maiden-tröja, han gick efter ett par låtar, men såg ändå ganska glad ut, så än finns det hopp.

Runtom på området tisseltasslas det om en kille som kallas för Bob Log III. Trots att han gör ungefär 150 spelningar om året har jag lyckats missa honom. Till och med Tom Waits är ett fan, då måste det vara bra. Det som kommer upp framför publiken är en man i glittersvart sparkdräkt och en modifierad motorcykelhjälm med fastetsad telefonlur som han sjunger ur. Han påminner om en lo-fi-variant av Daft Punk. Det han spelar är en form av bluegrassenmansorkester, komplett med trummor och gitarr. Han sitter på en pall och manövrerar det mesta med fötterna. Resultatet är precis så vrickat som det låter och samtidigt fullständigt briljant. Hans show kryddar han med att prata nästintill obegriplig sydtatsdialekt och säger ironiska rockklyschor som ”Hello everybody, this is me and this is my guitar, yeah!” tillsammans med klassiska rockposer. Publiken går hel in i stämningen och ropar med jämna mellanrum ”yeehaw!” och dansar någon form av påhittad ragtime. Så långt ifrån enmansbluegrass man kan komma måste väl ändå vara glättig syntpop. Längst fram på scen i en röd glitterkavaj, står Andy Bell, sångare i Erasure (dagen innan stod hans namne i Beady Eye på samma scen). Till sin hjälp har han uons andra hälft, och egentliga huvudman, Vince Clark och två stycken körflickor. Deras radda hits blir uppenbar i det pärlbandsset de bjuder på. Störst jubel får inte helt otippat Always. Fast nog var vi många som saknade en projicerad robotenhörning och laser. Men det är en snygg och spartansk konsert, proffsigt, fast lite tråkigt ändå. Vissa dansar och älskar fullständigt, andra står med stela ben och miner, undrar ifall det är något att ha.

Samtidigt på två andra scener spelas elektronisk dansmusik. I ladan brostep signerad Star Slinger, de som ville ha en hjärtattack stannade där. I tältet, där runt tjugofem stycken närvarade, spelade Floating Points soulfylld techno. Det är väldigt synd att så få dök upp, men de som var där dansade innerligt.

Efter Erasure väntar nästa stora framträdande, Bootsy Collins. Publiken är otålig, de har stått i en halvtimme och glott på en tekniker som testat en wahwah-pedal. Till slut börjar faktiskt den fruktansvärt försenade funkfesten. Bootsys orkester anstormar scenen i alla möjliga självlysande cirkusdräkter och runt över scenen går en stor hypeman och försöker dra igång publiken. Fast mest undrar alla när det drar igång och efter den utdragna inledningen kommer guldgossen Bootsy in. Det är dags att funka loss, eller som någon i publiken sa, funk as fuck. Publiken längst fram sviker inte utan följer med i funken, andra är mer tveksamma.

Anna Calvi stämmer upp, timmen är slagen för rockmusik. I ett perfekt sceneri, teaterscen, sen kväll och udda instrument på scenen, gör hon blandad rock. Det är ständigt mörkt, men i olika toner av mjukt, hårt och de mest graciösa skrän jag hört på länge. Steget från hennes fans, Nick Cave och Brian Eno, är inte långt. På största scenen står Crystal Castles och är ointressanta. Länge håller de på dessutom, har något band hållit tiden idag?

Jag har hört av med många att Lil B är ett av de stora dragplåstren i år. Fast det syns inte framför scenen, några är där och skriker swag och har ”Thank you, Based God”-tröjor, annars är det glest. Till slut rusar han in, hur glad som helst. Solbrillor, lysgul tröja och för stora jeansshorts, så att han visar kalsongerna lite käckt. Lil B är med rätta hög på livet och har svårt att förstå hur han ska tackla det. Summan blir att orden mest trillar ur hans mun, upprepningar framförallt. Han toppar inom tio minuter ledningen i att gasta ”Sweden!” och ”motherfucking” i olika böjningsformer. Basen och beatsen vibrerar i hela kroppen, alla känner det och dansar sitt bästs. Fast Lil B är inte sugen alls på att rappa, trots att inga andra rappare når upp till hans kvaliteter, enligt hans utsago. Låtarna saknas helt, men han säger att han är där för att sprida glädje, att alla ska må bra, there’s only one life, samt frågar om någon vill ligga lite efteråt. Han hymlar i alla fall inte. Det är väldigt underhållande, men samtidigt lysande uselt på sitt sätt. Genom skogen hörs Wonton Soup, fullkomlig nonsens. Och det är så dagen avslutas. I nonsens.

Läs mer