Hultsfred 2011

Rapport – dag tre

Märker att det blir en hel del väderleksrapport. Det blir väl lätt så, vädret är den tredje parten tillsammans med band och publik på festival. Väder som annars är banalt prat man tar till med när inget mer finns att säga, blir avgörande för hur en bra festival blir. Se bara på torsdagen där folk gömde sig i tälten, jämfört med den här lördagens solstrålar. Alla ser piggare ut, även om några väjer ljusskenet i bakfullhetens töcken. De flesta hoppas bara att det stannar dagen ut, åtminstone de med Morrissey-tröjor, annars kanske han ställer in igen. Den pompöse fåntratten.

Vid lilla scenen sitter några trötta och lyssnar på norrländsk poesi. Killen som står rätt upp och ner och berättar långa haranger på vers ur huvudet, heter Tobias Erehed och är årets mästare i Poetry Slam. De handlar mest om dumhet, hur människor inte tänker efter. På ett humoristiskt vis gnäller han om nazisters oförmåga att se den stora bilden, hur universum hänger ihop och hur det är att växa upp som snabbtalande norrlänning.

I ladan väntar dagens första konsert av intresse. Blackbird Blackbird, chillwavebandet jag personligen sett fram emot väldigt mycket, ska skapa sval musik för en snygg publik. Fast när de väl börjar är det något som skaver. Musiken låter som den ska, böljande stilig. Men deras scenpersonligheter liknar mer armviftspumpande á la Swedish House Mafia. Breda leenden och handklapp, en falsk bild gentemot hur musiken låter. Give it up, Sweden! Nja, där tappar de mig, men resten av publiken verkar ändå gilla det, för de står där framme och gungar gulligt.

Stefan Sundström skanderar att borgarna ska bort, Thorsten Flinck tillsammans med gitarrlegendaren Kenny Håkansson spelar teatrala versioner av gamla progglåtar. Det osar 70-tal just nu och snart ska den längsta jävla mannen, som han kallas i folkmun, uppträda på den största scenen. De allra flesta sitter ner, några längst fram står och beundrar. Tallest Man on Earth ser faktiskt inte så stor ut när han står på största scen. Han ser rätt liten ut. Men han trollbinder ändå hela publiken, alla riktar sin uppmärksamhet mot den lilla dalakarlen. När han skojar om att Håkan Steen står och facebookar, skrattar de flesta, till och med de som inte vet vem Håkan Steen är. Kristian Matsson, som han egentligen heter, är ändå lite darrig, glömmer text och tar tid på sig att byta gitarr. Men folk verkar ha överseende och när han bjuder in sina bröder, eller om det bara är vänner, vem vet, händer något extra. Plötsligt är han inte själv och stampar i golvet, utan med en trumslagare och bassist bildar de plötsligt en trio och Kristian själv verkar skärpa till sig. Tillsammans spelar de en fullbandsversion av The Dreamer och den redan fulländade låten får en ny dimension, det låter fantastiskt. Direkt efter den bjuder de på en helt ny låt med Kristian på piano och ja, den låter också fantastisk.

Dagen innan fanns ett brev från festivalen i mailinkorgen. De meddelar att FKP Scorpio, festivalens nya tyska ägare, kommer att ha presskonferens. Folkert Koopman, som chefen heter, är där för att tala om årets festival och framtiden. Han meddelar att de sålt dryga 10 000 biljetter och ämnar fortsätta med festivalen i många år till. Felet i år har legat på marknadsföringen och motvindskämpandet, många har trott att festivalen inte ens ska bli av. Förra årets konkurs har gett skändat rykte och då räcker det inte med att ha en av årets mest intressanta festivaluppsättningar. På frågan om vad som ska ändras till nästa år, kommer några lite märkliga svar. Bland annat planer på att ha cirkusfolk gå omkring på området, mera rockmusik, öppna minigolfen på campingen. Vad jag minns hade Arvikafestivalen ett år gycklare som gick runt och hade spektakel, men det är bara vad jag tror att jag minns, och då kan det inte varit särskilt spännande. Mer rock låter som helt fel inriktning, den smalare vägen av intressant ny musik är det som gjort årets festival så pass bra.

Exempel på detta är Big Fox, som med piano, xylofon och cello spelar finstämd och gemytlig musik. Det blir en mysig stämning i ladan, publiken blir i det närmsta helt loj. Det ser ut som att de drömmer sig bort i en dröm med vita segel, ett fritt lugn på öppet hav. Fast det kanske bara är jag som känner så. Tyvärr blir man även ständigt påmind om att världen inte är beskaffad så när en dånfylld orkester spelar på elvan utanför.

I det stora cirkustältet står The Embassy och känner sig felplacerade, de hade nog känt mer flärd i ladan. Bandet som är kända för att inte vara några scenvirtuoser, utan mest spelar sina låtar från A till B, ser väldigt små ut på den halvstora scenen. Med sig har de en extrakille på bas, Liston sjunger och spelar gitarr och Thorbjörn trycker på play och hoppar hopprep. Mycket mer spännande än så är det inte, när de dessutom har en publik i för stor miljö som inte vill röra på fötterna, blir konserten väldigt ljum. De direkta popmelodierna känns lika lyxiga som alltid åtminstone och en ny låt för publiken höra. När det blir ett något för långt avbrott mellan två nummer, ropar en i publiken: Tagga till då! och möts av applåder. Liston replikerar belåtet: Tack för att ni sköter mellansnacket.

I Uppsala finns det en eminent källarskivhandel, Hjalmar B:s, vars ägare upprepade gånger sagt att jag måste se Kebnekajse. Och varje gång håller jag med, ja, jag ska se dem. Trots att bandet funnits i över fyrtio år, med en paus på cirka trettio, känns de ändå inte särskilt gubbiga, annat än till utseendet. När de sparkar igång sin elektrifierade folkmusik, alltså av nordisk variant, låter det mer vitalt än vad de flesta ungdomar mäktar med. Tidigare nämnda Kenny Håkansson visar varför han kallas legend och bandets violinist spelar som en uppstånden Näcken. Hela bandet är givetvis bra och väldigt samspelta. De kan sin sak och de har gjort det förut, ändå finns det glädje och inget uns av stagnerat dussinnummer.

Även om steget från Kebnjekajse till Dungen inte är särskilt långt, på flera vis, anländer jag sent. Fastnade i Poetry Slam som vanligt. När jag ser en pojk som diktar inför fyra personer kan jag inte förmå att bara passera. Han är säkert värd mer, tänkte jag, och det var han. Efter den lilla omvägen möts jag av lilla Woodstock. Mitt i den flöjtande psychproggen tar folk det lugna i gräset. Det torde vara omöjligt att tycka illa om Dungen, verkar publiken också tycka. Däremot undrar jag vad de brottande studiomännen i bakgrunden tyckte. Den enes fall såg ut att göra rätt ont. Ta det lugnt, vill man bara säga. De som besökt festivalen i år kan inte ha undgått Norgeflaggan som dykt upp på alla möjliga konserter. Ett tag under ett gitarrsolo verkar en ha fått nog och vrålar: Död åt Norge! Men inget nationskrig sätts i spel.

De åtta medlemmarna i orkestern Paavo stämmer upp i en experimentell och disharmonisk lusta. Sångerskan vars röst är lika sval som Monica Zetterlund blandas med ståbas, piano och en gäng blåsare som lever sitt eget liv. De kämpar sig alldeles blå, den som skriker högst vinner. Det blir en otroligt välgenomförd stiluppvisning, som vissa tycker är ballt, medan andra skakar och viftar bort. Den orangea scenen är helt klart det stället som gett flest sinnesutvidgade uppträdanden. Synd bara att så få har hittat dit, fast när de väl gör det brukar de vända efter en stund. Det blev ett uppehållsrum för rastlösa själar. The artist formely known as Jaw Lesson and also formely known as Hajen, numer Idiot Wimd spelar på samma lilla scen. Tidigare idag gästade hon Tallest Man on Earth på största. Skillnaden är alltså redigt stor. Fast en gemensam nämnare finns och det är att det faktiskt är några som står och väntar, tydligen är vi flera som inte orkar med världens tråkigaste White Lies. I bakgrunden ser man Kristian Matsson smyga runt, så några uppmärksamma hoppas på gästinhopp. Nu blev det inte så, men det gjorde ingenting. Man tycker att det ska mycket till innan ögonen tåras över något vackert. Tydligen räcker det bara med en röst och ett piano. Att rösten tillhör en kvinna med Bob Dylan-komplex gör väl sitt det med. Hon spelar, som hon säger, tryckare och det är fasansfullt vackert. Rösten som är förtjusande hes och pianot som låter så högtidligt att Dylan som till och med haft en kristen period, aldrig låtit lika andaktningsfull.

Aska virvlar i luften, backdropen är ett svartvitt fotografi av en fager karl, stånden får inte sälja kött och det spelas gammal big band music. Det verkar som att han kommer trots allt. Messias från Manchester gör entré, han ler till och kvickt går världens bästa poplåt igång, Panic. Att han varit lite grinig på senaste märks inte, kanske är han lite trött i de graciösa mikrofonsladdsvängarna. Men har man ställt in så många konserter är det inte konstigt att man behöver bli lite varm i kläderna först. Han har mycket pondus ändå och nästföljande låt, First of the Gang to Die, skapar en mindre hysteri när folk ränner in mot mitten skrikandes. En stilla undran är varför det inte skedde i öppningsnumret, nåväl. När man backar från mitten och börjar se över området kan man börja urskönja de där dryga 10 000 som ska vara här. Det är vackert och nu känns det äntligen som festival, synd bara att det snart är över. Morrissey och hans Fuck Fur-män är givetvis professionella uti fingertopparna, men herregud vad bredbent musiken blivit. Det är sött och salt att höra gamla favoriter förvandlas till stadium, fint att höra dem, men trist att det ska behöva vara på detta viset. Svulstigheten får ändå sin poäng mot slutet. I Meat is Murder låter han sina spelemän prova sina My Bloody Valentine-vingar. Till öronbedövande gitarrmangel och maffigt trumhamrande projiceras vidrig misskötsel av boskap mot scenen. Det blir ett effektivt slag i magen.

Några skrupler när det kommer till mat tror jag inte att DOOM har, eller hans vän. De två stora männen är på gott humör och får publiken att känna likadant. Armarna i luften, huvud och knän i gungning. Det blir riktigt festligt när DOOM väljer att spela sina mest lättillgängliga låtar från Madvillainy och Mm…Food. Även andra alter egon som Viktor Vaughn och King Geedorah får gästa. Mannen i metalmasken har tungan rätt i munnen i afton och får de svåraste tungövningarna att låta simpelt. Det som tynger den annars tajta spelningen är att DOOM saknar en DJ och spontana utspel uteblir. Av någon jäkla anledning står killarna i Blackbird Blackbird vid sidan av scenen och försöker jobba sig in. De imitierar och låtsas leka hiphopare med yviga gester. DOOMs hypeman väser åt dem att back the fuck off. Kändes väldigt rätt. När setet ska komma till DangerDoom-låtarna rycker en tekniker in och signalerar att de måste avbryta. Ingen vill det och DOOM jävlas tillbaka genom att sätta igång en låt till, men skrattar till och avslutar sig själv med orden: Haha, fuck it, ya’ll know that one already” och kliver av. På andra sidan sätter superspexarna i Hoffmeastro igång sin visselpipemusik. De blir min personliga tekniker som signalerar avbrott. Dimman är tät längs fälten och Hultsfredsfestivalen är över för i år. Det var en fin festival.

Läs mer