Hultsfred 2011

Rapport – dag ett

På festivalens första morgon flyger det ett hundratal gäss in över Hulingen. Det har absolut funnits värre mornar. Runtom på campingen ser de allra flesta glada ut, natten innan var möjligen lite blöt för en del, men det allmänna humöret är glatt. Matstånden står redo att servera hungriga campar. Pizza till frukost är inget konstigt. Inte här i alla fall. På festivalområdet kämpar de in i det sista att få upp allting. Golfbilar åker kors och tvärs, Djurens rätt sätter upp sitt tält bredvid ett godisstånd. För att ge större respekt åt funktionärerna kallas de för ”security” istället, fast det kanske har att göra med att det är tyskar som har hand om festivalen i år.

Området blir precis redo när de första besökarna kommer in. Först ut är P3 som bjuder på frukost och akustisk spelning med Carl Norén. Hans poplåtar gör sig inte särskilt bra i avskalad tappning och folk äter hellre yoghurt än lyssnar med spänning. Utanför börjar det regna. De moln som såg så lätta ut på morgonen, förvandlas till det gråaste regntäcket Småland någonsin skådat. Och det slutar heller inte, utan stadigt ökar och blir kallare och kallare. Bäst att gömma sig i ett tält då helt enkelt. På Red Stage går Tonbruket upp. Det röda tältet och de röda scenlamporna ger en stämning som osar David Lynch. När några olovligt börjar röka och bandet stämmer i i en suggestiv americanainspirerad låt, hade nog den stora auteuren fällt en tår. Vidare sliter Dan Berglund med basen och Martin Hederos gungar friskt bakom pianot. De som sökt sig hit verkar alla njuta av spelningen. Speciellt en person blir så fruktansvärt irriterad på en annan, att han går och säger till den andre att hålla käften och respektera bandet. Äkta festivalhjälte.

Springer snabbt förbi Black Lips, men det var skitdåligt så jag därifrån illa kvickt och lyssnar Kathrina Nuttall som spelar en snygg cover på Blue Monday. Att vissa skräms av pretentioner märks när försenade UKON och Njurmännen klivet upp på scen. Deras blanding av elektronisk musik och uppläst poesi, blir för mycket för vissa som småbarnsfnissar sig iväg. På största scenen en bit bort börjar Beach House spela sin drömska popmusik. För att vara största scenen är det glest, folk flyr regnet och väntar till kvällen känns det som. Men de som letat sig dit verkar stormtrivas, när bandet oinspirerat tackar alla tappra som trotsat regnet. Mer fart är det i Munnen. Deras snabba new wave blir dagens överraskning. Tankarna förs till Reeperbahn och deras besatta saxofonist skriker våldsamt med sitt instrument. Ingen här inne tänker på regn. Smyger mig på pubertala Royal Republic, de spelar sin hit om att beskåda underkläder. Känner avsmak och går vidare. Endast på håll tar jag del av Cut Copy, det låter som när jag sett dem tidigare. Kompetent dansmusik av god kvalitet. Eftersom man hör jubel, är det säker helt okej.

I geggan börjar det bli dags för Odd Future Wolf Gang Kill Them All (OFWGKTA). På förhand årets festivalbokning. Hiphopkollektivet från Kalifornien är här för att ge kärlek och hat. Tyler, The Creator (gruppens initiativtagare och hittills största framgång) hoppar in på kryckor med gipsad fot. Det hindrar honom inte från att headbanga nacken ur led till vampyrmisogyna ”Transylvania”. Hodgy Beats, från Mellowhype, rör sig även han helt onaturligt över scenen. Någon borde undersöka hans anatomiska under till kropp som intar varenda möjlig vinkel. Dessutom fartfyllt, man kan spendera hela konserten med att bara se på honom. Efteråt ställer sig alla närvarande medlemmar och gemensamt bugar åt publiken. Tyler tycker om det så mycket att han ber en i publiken att fota med hans engångskamera. Festivalens hittills helt klart roligaste spelning och inte helt oväntat fick ”Yonkers” mest gensvar. Även om publiken hellre ville röra runt än sjunga allsång. Efter att de tackat för sig går jag mot Mount Kimbie. Dubstepduon från London visade hur stiligt det kan vara med smuts. De två rätt lufsiga unga männen blandar laptop och trummaskin med elgitarr och trumset. Med sig har de en genomtänkt ljusshow, vilket gör det till första dagens snyggaste spelning. Att regn påverkar var man vill befinna sig gör att en hel del struntar fullkomligt i Beady Eye och hellre dansar med Kajsa Grytt. Vilket antagligen var ett klokt val. Kajsas direkta powerpop gör många glada i kylan.

Primal Scream börjar göra sig redo för att framföra, för sin tid, banbrytande album ”Screamadelica”. För en annan som inte är med på nostalgitåget i afton blir det mest ett framförande där de ersatt LSD med en epeleptisk ljusshow. De går givetvis ut över tiden och The Prodigy får vänta. Men när de går upp väntar en sanslöst märklig föreställning i konstighet. Några dansar hackigt och säger: It’s a nineties-thing”. Jo, jag tackar ja. Jag tar en smålandsrulle och låter den grumliga natten ta över.

Läs mer