Spelning

bob hund @ KnappKarlsson 2/7-11

I Roslagens famn på den blommande ö, där vågorna klucka mot strand.  Usch, redan i inledningen fastnar man i en klyscha, fast det kanske är behövligt, hur ska man annars veta var sjutton vi befinner oss? KnappKarlsson, det säger kanske inte särskilt mycket. Gör Barnens Ö det? Vad vet jag, vi befinner oss i alla fall i idyllen som Taube skrev om. Havet ligger precis bredvid oss, små stugor längs den krokiga vägen och den friska vinden har stänk av fiskfjäll i sig.  KnappKarlsson ja, ett ombyggt båthus, gjort till ett café, mathak, ölhus, dagstidningsläsningshangaround. Lite vad man själv känner för. Det är ett sommaröppet ställe dit allsköns människor söker sig för att bli lite gladare och visst blir man det. Den mysiga miljön, stereon som spelar Thåström och att deras emblem är en röd stjärna gör saken knappast sämre, om vi säger så.

Den här lördagsaftonen är det en brokig skara människor på serveringsbryggan. Det finns barn, ungdomar, gamla och de mittemellan. Unga hiphopare, gamla tatuerade punkare, vanligt fôlk, en och annan med svartfärgat långt hår och nitar i bältet, samt de med strumpor i sandalerna och de utan strumpor. Många dricker lokalt öl från Skebo för att svalka sig efter den kvalmiga värmen som legat tung hela dagen. Vi måste för övrigt avstigmatisera sommarvärme som något enbart positivt, men det får bli en annan gång. Faktiskt är det så mycket gäster ute i skärgården att maten tog slut. Nödlösningen blev att slänga ihop av det som fanns kvar, diverse korv och röror. Lite av varje för alla, ungefär. Det såg ändå gott ut, men jag nöjde mig med jordnötter.

Mot halv tio-snåret börjar folk masa sig iväg till konsertbåthuset några hundra meter bort. Ja, för KnappKarlsson har inte bara ett serveringsbåthus, utan även ett där de anordnar spelningar under sommarlördagarna. Den lilla lokalen vid havet påminner om en gammal folkparksdansbana, fast i mindre skala. I taket hänger det färgade glödlampor, längs väggarna finns ohyvlade träbänkar och i stereon spelar de Bo Hansson som stämningshöjare. Briljant val förstås, speciellt när man hör konversationer bland publiken som kretsar kring ifall Janne Loffe Carlsson är med och trummar eller inte. Svaret är inte. Det valda ölet för kvällen är likväl det ett briljant val. Märket Under Dog passar inte bara in på kvällens band tema- och namnmässigt, utan smaken av sött och beskt beskriver bandets blandade genreregister. Långsökt inläsning måhända, men min tilltro till värdarnas omsorg är stor.

Det är alltid spännande med publik, vilka som sökt sig dit, hur de ser ut och hur de pratar. Det märks rätt kvickt att det inte är smutsiga öbor här, utan mestadels stockholmare med blåa strumpor och näpna skor. Fast åldersmässigt är det spritt, precis som på matbryggan är det alltifrån barn till äldre medelålder. Och alla har sina historier, för vissa är det första gången de ser bandet, för andra är det första gången på femton år. För mig är det andra gången i år efter att jag gästade turnépremiären på Katalin i Uppsala. En väldigt bra spelning, fastän den var lite svajig, tror att det kallas premiärnerver.

Kvällens akt, detdärjävlaskånebandet, behöver väl egentligen ingen vidare presentation. Fast kanske ändå, bob hund är inte självskrivna för alla. Innan spelningen fick jag en fråga vad de spelar för musik. Spelar de punk? De låter som ett punkband, Ebba Grön å sådär. Visst, flera ur bandet har sina rötter i svenska punk- och postpunkrörelsen, men de två från Helsingborg tyckte bättre om syntar. Blandningen, bredden och tidpunkten då de skapades har format bandet till något fullständigt unikt. Det är lika många delar progg som rock, noise och synt, punk som pop och ett 90-tal som doftade Sonic Youth. Att etikettera bob hund är snudd omöjligt. Kanske till och med onödigt.

När de kliver upp idag, framför en spänd publik i ett båthus, är de tysta. Går fram och ställer sig vid sina instrument. Vinkar och hejar försiktigt, snudd på hågset. Tomas Öberg, sångaren, frågar publiken hur den vill ha det. En saklig genomgång, eftersom en spelning är som ett aktiebolag där alla chippat in för att det ska bli av. Hur vill ni ha det, ska vi köra två akter? Alla skriker instämmande. Bra, för det var redan uppgjort. Sen upp med melodikan och igång med den försiktiga öppningen Upp, Upp, Upp, Ner. Stämningsfullare än så kan det knappast bli. Och mina förhoppningar på en Ystad-spelning trappas upp. Ystad-inspelningen, som finns utgiven på vinyl, är bland det bästa som spelats in i rockväg i det här landet. Spelningen inleds med samma låt som för aftonen och följs av en Philemon Arthur and The Dung-cover och en försvenskning av The Stooges Dirt. Likheterna finns även med hur spelningen är uppdelad som en hockeymatch. Nu är visserligen två akter och tre perioder inte riktigt samma sak, men en hoppfull recensent kan alltid drömma.

Nu blir det inte en Ystad-spelning, utan bandet spelar upp sitt pärlband av oförklarliga hits. Hur en nonsensmelodi som Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk ständigt lockar till allsång är lika märkligt som lättförklarligt. Texten är superenkel att minnas och det svänger, men gallimatiasfaktorn är superhög, fast substans är väl överskattat, i synnerhet i jämförelse med gemenskap. Första akten är ren skär konserteufori där bandet bjuder till dans med mestadels nya melodier och några äldre instickare. Det är väldigt roligt att se hur pass bra de nya låtarna fungerar live, både för bandet och för publiken. Visserligen gungar båthuset till mest när 90-talsnostalgin slår till, men bandet själva spelar som bäst sina nya sånger. När de kläs i livekostymen får Johnny och Conny mer att arbeta på, de skapar grisiga gitarrsolon av underbara oljud och det är fullkomligt fantastiskt att publiken älskar det.

När bandet spelat alla svettiga blir det paus och kö till ölen. Jag kände mig som…satans sexton igen, herregud vad pinsamt egentligen! Exalterade trettioåringar delar sin stund i dimman med varandra. Haha, jag med! Efter en timmes tjohej blir det alltså paus, Nimmersjö ringer lite i öronen på det bra sättet och vid vattnet har något tänt en brasa. Det känns ovanligt men trevligt med en paus, som på teater, man får tid att fundera över vad men beskådat. Diskutera, skapa konsensus eller hacka på varandra om vad som egentligen var bäst. Eller sämst. Å andra sidan känner sig nog väldigt få besvikna och de flesta vill nog bara komma in igen för nästföljande timme. Alltså, de är ett sånt skönt gäng, så fula, men samtidigt snygga, som seriefigurer, allihopa har fan karaktär. Visst tar sångarn mest plats liksom, men kolla på alla andra! Sjukt härliga för fan! Klockan närmar sig halv och sista slurken öl slussas i av de flesta. Utom för barnen då, som köpt slut på all Trocadero. Tarvliga barn, tänker jag, jag kanske också ville ha en. Apelsinläsk är ju så himla äckligt.

Andra akten börjar suggestivt och öppningslåten är den jag önskade mig mest av allt på turnépremiären. Titelspåret till nya plattan Det överexponerade gömstället, en låt som är det mest klarsynta musikstycke som spelats in sedan Kjell Höglunds Häxprocess. Däremot är den ännu inte särskilt välkomponerad i liveskrud. Den skaver lite, känns skev och ofärdig, dessutom verkar publiken verkar inte fatta någonting, vilket Öberg själv skämtsamt konstaterar: En text man glömmer bort samtidigt som man sjungit den. Vilket jag själv känner är ett litet hån eftersom det är en så otroligt känslostark bit. I andra akten får vi även möta nackdelarna med uppdelningen. Att några fyllt på glasen för mycket märks mer nu. Framför scenen fylls det på med dräggfulla dudebros utan koll på sig själva, omgivningen eller den halvfulla glasflaskan med öl som vevas i luften. Vissa kanske menar att det hör till, att det har en sin charm. Möjligt, jovisst, vad vet jag, själv känner jag bara att allt kan gå åt helvete. Speciellt med barn omkring. Nej, okej, ska inte gömma mig bakom moralens väktare-aliaset, det enda jag vill ha sagt är att jag hatar idioterna.

Takterna trappas upp, det blir intensivare och hetsigare, båthuset gungar så pass mycket att Öberg ber alla att sluta hoppa och börja rulla höfterna istället så som man ska dansa, kan ni ingenting? Öberg, som för övrigt är i toppform, letar nya sorters scenlekar på den lilla scenen, eftersom det är lågt i tak kan han inte balansera runt på flera högtalare, men med hjälp av takbjälkar kan man skapa trapetskonster, den okrossbara Kraftwerkkonen fungerar väl som bärbart micstativ, vilket även publiken gör. Han uppmanar publiken att klappa dubbeltakt och plötsligt känns det som att vi befinner oss i ett Santa Esmeralda-intro. Klappandet blir ett stående inslag och med uppmanande blick sätter publiken igång. Mot slutet när bandet trappar ner och Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag ebbar ut, sätter Öberg ögonen i en klappande kille: Nu slutar du klappa händerna. Responsen blir att alla börjar klappa högre än någonsin. Förnöjt ler han mot oss, han har lyckats skapa ifrågasättande och revolutionära människor. Rätt sorts revolution. Men uppmaningen med att sluta hoppa, resulterade inte att folk slutade hoppa. Fel sorts revolution.

Den sista timmen tar slut alldeles för fort, akt två visade sig till och med överstiga den första. Vilket nog få hade trott. Bandet själva ser ut att ha så himla roligt på scen att de inte vill sluta, vi vill inte heller att de ska sluta, spela på, snälla! Men konserten är slut och bandet som dagen innan spelat på Sveriges största festival och om två dagar ska göra sin hundrade spelning i Stockholm, måste packa ihop och ge sig av. Sorgset förstår vi revolutionärer det också när vi vacklar hem i Roslagsskymningen. Innan bandet packar iväg sig själva i deras skåpbil, signerar de affischer åt barnen i publiken. Världens bästa band har gjort en otrolig spelning och det kommer säkerligen att dröja hundra år innan skärgården blir sig lik igen.

Läs mer