Recension
[image name=betyg1]
Jag respekterar Fat Cat Records, i de flesta lägen brukar de släppa skivor från goda artister och band. Men i fallet Mazes verkar omdömet försvunnit. Detta menlösa band är ett hopkok av förslappade surfare och sega hipstrar. Det är karbonkopior på alltifrån Beach Boys till Pavement. Det finns inget eget uttryck alls, utan Mazes känns som bandet som skapats för att medlemmarna vill ligga lite mer än de annars får.
Denna känsla, som i realiteten inte alls behöver vara sann, går inte att skaka bort. Varför? De självgott betitlade låtarna som anspelar på vad som är hett just nu, helt utan finess, visar upp ett band som försöker för mycket, men försöker genom att ta den lätta vägen. Ett band som kollar in musikbloggars mest lästa-listor och kopiera plus klistra in, klart. Därför är det bedövande tråkigt att lyssna på. Deras lätta låtar flyter på gånger tretton och när slutet är nått minns en ingenting. För det finns ingenting att minnas. Inte ens en textrad, inte ens ett ackord, inte ens någonting.
Ord och inga visor är ett gammalt uttryck som dyker upp i huvudet, aldrig har det väl passat bättre in än på en sågning av Mazes och deras urvattnade sånger.
