Krönika

I dag tror jag på popen

Det händer med jämna mellanrum att jag tappar tron på popmusiken. Det finns för många dagar då det känns som att all ny musik bara är halvdana försök till att kopiera det som redan gjorts. Tafatta ansatser till att efterlikna mästerverken till låtar som finns och alltid kommer finnas. Det lönlösa i att ta upp gamla koncept som redan slipats till perfektion. Så känner jag ibland (absolut inte hela tiden dock, jag noterar nu hur konservativa dessa meningar ter sig), och under dessa mörka dagar är det enda botemedlet långa promenader med John Lennons Oh Yoko!, Big Stars September Gurls eller Lou Reeds Satellite of Love på repeat i lurarna. Eller God Only Knows med Beach Boys, My Little Town med Simon & Garfunkel, So Long, Marianne med Leonard Cohen, A New England med Billy Bragg… ja ni fattar poängen.

I dag är ingen sådan dag. I dag är jag den moderna popens största believer. I dag har jag lyssnat på Cults självbetitlade debut sedan sekunden jag vaknade, och jag har mått som en prins. För att det är fantastiskt bra musik. Det är så nytt, men samtidigt så gammalt. Det är elva glasklara låtar som ekar av dåtiden och skvallrar om framtiden. Det är Phil Spector, girl-pop och Be My Baby. Det är Manhattan och knark. Det är distade gitarrer och nattpromenader. Det är en flicka och en pojke. Det är kärlek.

Senast jag upplevde denna omedelbara lycka inför en debutskiva var när Girls släppte sitt numera klassiska förstlingsverk tillägnat livslusten. Skivan som kom 2009 var passande betitlad Album. Jag kommer ihåg hur förkrossande känslan var. När frontmannen Christopher Owens, han som växt upp i den vansinniga sekten Children of God, iklädd trasiga polska jeans sjöng om hur han önskade sig en pizza och en flaska vin så infann sig saligheten framkallad av popmusik direkt. En vän beskrev det som Beach Boys på crack med distade gitarrer, och jag kunde inte sagt det bättre själv. Kommer ihåg att jag skrev en krönika om det, och det är de avslutande meningarna som gör sig påminda:

Det där med sekt kanske inte är en så dum idé när det kommer till kritan. Jag tycker vi lämnar den där lite småjobbiga Gud åt sidan och lanserar en ny: Children of Girls and Beach Boys. Wouldn’t it be nice?

Och nu, i dag: Cults. Ett par från San Diego som bor i New York och gör fenomenala poplåtar som ger mig tron åter. Madeline Follin och pojkvännen Brian Oblivion platsar med råge i ovan nämnda sekt som jag skapade i min fantasi, att de kallar sig just Cults är bara en lycklig bonus. Och som om det inte vore nog: de kommer till Sverige och Popaganda.

Låt dig bli frälst du med. Låt Eriksdalsbadet utgöra scenen för ett musikaliskt väckelsemöte de sista skälvande dagarna i augusti. Förutom Cults kommer ju Arcade Fire, världens just nu bästa band tillika det som skickligast använder sig av kristen symbolik i sina sånger. Hallelujah. Eller som popmästerverk nummer sju på Cults debut ”råkar” heta: Oh My God.

Läs mer