Recension

[image name=betyg3]

Ford & Lopatin är inte ett särskilt konstigt namn egentligen. De heter ju så. Brooklynbaserade Tigercitys Joel Ford och Daniel Lopatin från Onethrix Point Never. Från början kallade de sig Games, men när fullängdsdebuten nu kommer kör de det säkra framför det osäkra och kallar sig det som de faktiskt heter. Logiskt, kan man tycka.

Musiken däremot, den är långt ifrån lika rationell som bandnamnet. Den är skälvande, dansant och full av influenser. Dock rycker det inte tag på riktigt förens en snygg röst kommer in på tredje låten, Emergency Room. Då är vibbarna där och jag tänker att det här är ju lika bra som DVNO med Justice. Lika bra, fast mer välpolerad synth och mindre hård elektro.

Och såhär fortsätter det den lite för långa skivan igenom (för långa som i för många låtar). En del rätt banal elektronisk muzak och en del ultrasväng. När det är som bäst är det oemotståndligt. Tänk att David Bowie spelar in en ny version av Ashes to Ashes tillsammans med Junior Boys under en champagnefrukost. I Berlin. Med Sebastien Tellier. Och Bryan Ferry. Bubblande åttiotalspopigt och elektroniskt slickt. Om skivan varit genomgående av den kalibern hade betyget blivit därefter, men icke. Det är för många trista transportsträckor mellan dessa stunder av musikalisk magi. För många döda partier av rätt hipp, i och för sig, elektronisk hissmusik (men ändock: hissmusik!) mellan de häpnadsväckande refrängerna och de snygga melodierna. Synd på bra synth.

För det kunde blivit en klockren EP. Om man tagit bort, skalat av. Nu blir helhetsintrycket splittrat. En trea med potential för något större. Eller så kanske, om man ska vara en smula krass, tryckte Ford & Lopatin ur sig precis allt de var kapabla till och hade inget annat val än att fylla ut det med det säkra kortet som stavas ”konstiga ljud”. Värt att lyssna på för guldkornen, i vilket fall som helst.

Elis Burrau

Läs mer