Recension

[image name=betyg4]

You say ”Why don’t you go down to the record store?”
I say: ”Every new band feels like I heard them before.”
You say ”I should have lived a hundred years ago.”
And I go: ”Tell me something I don’t know.”

Det finns en del band, ganska många faktiskt, som lite för ofta talar om hur ”ny” deras musik är, hur de låter som ingen gjort förut. I de flesta av dessa fall är motsatsen det sanna. Herman Dünes musik är på intet sätt ny eller ens särskilt originell, men de vet om detta – och ännu viktigare: de är beväpnade med befriande självdistans som är så stor att de kan sjunga om det. Deras musik är genomsyrad av en glimt i ögat som fler band skulle må bra av att ta till sig, om inte i sina låtar som i intervjuerna de ger. Utan bandets humoristiskt fyndiga texter hade de bara varit ännu ett bra svängigt och väldigt glatt folkindie-alternativ. Nu är de något alldeles extra.

Herman Düne kallar sig själva för en ”Rock & Roll Duo”, men i min mening hade deras låtar trivts mycket bättre kategoriserade under ”Pop” eller kanske ”Folk”, och då snackar vi snäll akustisk sådan. Det är David-Ivar Herman Dune som sjunger, spelar gitarr och skriver texterna samt Néman Herman Dune på trummor. Ja, de är av allt att döma en smula excentriska (de är inte bröder på riktigt). 2006 fick de lite uppmärksamhet i samband med den rätt hyllade skivan Giants. Fast då ville de svenska tidningarna skriva mer om David-Ivars svenska mamma och deras kringflackande turnéliv än själva musiken. Sedan glömdes de bort igen, och den stabila skivan de följde upp med försvann lite i bruset. Nu kommer nytt från den gitarrtrallande duon, Strange Moosic, och det är uppfriskande lättillgängligt och svängigt. Inledningsspåret Tell Me Something I Don’t Know sätter ribban högt, Be A Doll And Take My Heart är smått briljant och i My Joy rimmar David-Ivar ”broken” med ”Christopher Walken” som om det vore den naturligaste saken i världen. Det är enklare och rakare än tidigare, men fortfarande melodistarkt och förhoppningsvis något som kommer nå ut till mer än en den lilla skara för vilka Herman Düne blivit kult. För det här är musik med potential att tyckas om av alla.

Det har, i samband med Lonely Islands ironiska skivsläpp, uppstått en liten debatt om huruvida humor hör hemma i populärmusik. Själv är jag skeptisk till band vars enda syfte är att skämta, men Herman Düne är ett klassiskt exempel på när roliga, lekfulla låttexter kommer till sin rätt. Humor kanske är fel ord, men skivan är, likt deras tidigare, fylld av en varm lekfull fyndighet kombinerat med enkla gitarrbaserade arrangemang. Ett arv som de, likt en viss Jens Lekman, axlat efter Jonathan Richman. Fina Jonathan Richman vars tidiga låtar med The Modern Lovers var briljanta poppärlor förklädda till barnvisor (eller tvärtom) och vars senaste soloskivor håller en nästan lika hög klass. Att jag ens börjar tänka på honom när jag lyssnar på Strange Moosic är ett gott betyg i sig.

Det här är den trallvänligaste nya folkindiepopen du kan ha som soundtrack till din planerade vegetariska grillfest. Kombinera gärna med lite roliga skägg/mustascher, färglada t-shirts, pseudonymer och glada små barn. Lägg in Ice Cream Man, plus kanske A Postcard To Nina i spellistan, dansa och var glad.

Elis Burrau

Läs mer