Recension

[image name=betyg3]

Det är inte utan ett visst motstånd som jag, sent kan tyckas, sätter mig ned för att verkligen lyssna på Fleet Foxes andra skiva, Helplessness Blues. Och det är inte utan ett visst motstånd som jag sätter mig ned för att skriva det här. Varför denna bävan? Den är en konsekvens av allt runtomkring bandet som kanske är vår tids mest kritikerrosade. Ack, om det bara hade varit dessa 12 nya praktexempel på ”baroque harmonic pop jams.” Om det bara varit Robin Pecknold och stämsången. Att bara bedöma det hade inte varit ett problem, bara ett sant nöje, men nu är det så mycket annat jag måste förhålla mig till.

Jag tänker främst på alla skriverier om att bandet ägnade två års tid till att producera en skiva som de sedan ratade för att starta om den prestationsångestfyllda inspelningen på nytt. Och att skivan sen kom och blev unisont hyllad från alla håll. Det står lite i vägen. När Po Tidholm skriker ut, för övrigt med en stämma tusen gånger starkare och mer upphetsad än vad Pecknolds någonsin kommer att bli, att ”Detta är millenniets hittills bästa skiva!”, är det så konstigt att jag börjar lyssna full av en rätt hög dos skepticism?

Det drar igång med Montezuma och jag tänker: jag har hört detta förut. De vackra gitarrerna, kören, den fina texten om att åldras. Det är en lågmäld och smått fantastisk låt, men jag hinner ändå tänka: satte jag på den självbetitlade debuten av misstag? Känslan av déjà vu biter sig fast skivan igenom. Nästan alla låtar är som illusioner av gamla kamrater, personer man möter som det känns som man känt och som man känner att man saknat trots att man egentligen aldrig har träffat dem förut. På samma gång som det känns rätt trist så är det vissa låtars största behållning. Igenkänningen. Ekot från musikhistorien är i deras bästa stunder kanske Fleet Foxes största styrka. Känslan att mitt hjärta har hört dessa flyktiga låtar, dessa fjäderlätta folksånger förut. Det är, i brist på mer kultiverade ord, ofta väldigt mysigt, men på nya skivan, jag kan inte låta bli att finna det synd att det aldrig lyfter och blir mer än så.

Den här stora utvecklingen bandet skulle ha gjort kan jag inte hitta hur mycket jag än letar. Att Robin Pecknold skulle tagit ett kliv fram, blivit mer utav en frontman med vassare låttexter, och att det skulle höras är också en tes jag läst i hyllningsrecensioner, men som jag inte kan höra på skivan. Det är samma Fleet Foxes. Det är välsnickrat, vackert och skört rätt igenom, men lite trist. Samma gamla visa i lite för stor utsträckning för att jag ska kunna gå ner i brygga.

Det slår mig att väldigt mycket av den folkinspirerade popmusik som följt i kölvattnet efter Fleet Foxes genombrott 2008 faktiskt är mins lika bra som det här. Helplessness Blues är på ett sätt ett styrkebesked, men samtidigt en liten besvikelse. Bandet levererar några kompositioner som hade platsat på deras nu nästan klassiska debut, låtar som till och med nästan hade platsat på klassiska Beach Boys och Neil Young skivor. Men: det är alldeles för dominerat av lågmälda skapelser stöpta i exakt samma form som man tidigare använt för de långsammare, anonymare spåren. Här finns ingen He Doesn’t Know Why, när jag ställer avslutande Grown Ocean bredvid den, en fantastisk låt jag nog aldrig kommer få nog av, så står det klart att Helplessness Blues inte har potential mer än att utgöra ett ytterst elegant antiklimax.

Slutligen: att vilja ge ifrån sig något perfekt. Är det inte något självklart, egentligen? Något alla artister med någon form av integritet åtminstone strävar efter? Alla vill väl bräcka sina egna tidigare hyllade alster? Fråga bara Bruce Springsteen om inspelningen av Darkness On The Edge of Town, där snackar vi perfektionism och ångest. Kan inte låta bli att tycka att det tjatats för mycket om den där ”de raderade två års inspelningar och startade på nytt”-historien i media. Snacket om hur modigt det beslutet var, men också tesen att skivan de släpper ifrån sig nu är mycket bättre. Vet ni vad jag tror? Om Pecknold bestämt att ”Nä grabbar, det funkar, vi släpper skiten som det är” så hade vi stått här med en minst lika överhajpad skiva. Kanske till och med en bättre, en med mer uppiggande skönhetsfläckar. Det är min lilla ödmjuka tes.

Elis Burrau

Läs mer