Krönika

Att träffa rakt i hjärtat

När det skrivs om Galaxie 500, vilket det för övrigt görs alldeles för sällan, så utelämnas det aldrig hur inspirerade bandet var av Velvet Underground. Hur soundet på de tre fantastiska skivorna Dean Wareham, Naomi Yang och Damon Krukowski släppte i skarven mellan 80- och 90-talet påminde om Velvet Undergrounds banbrytande skrammel. Jag läser recensionen i DN av Dean Warehams konsert på Strand i fredags och den är inget undantag. Konserten får, vilket är helt i sin ordning då det var en fullkomligt briljant spelning, ett väldigt gott betyg, men den där jämförelsen: jag måste skriva att den skaver en smula i mina ögon. När Dean Wareham står på Strands scen och kvider fram sina tjugo år gamla mästerverk till melankoliska, drömska indiepop-låtar med en gudomlig falsett ackompanjerat av ett sylvasst gitarrspel så är det att förminska honom och hans gärning, den där liknelsen. Lou Reed i all sin ära, han var aldrig, aldrig så här bra. När Mattias Dahlström skriver att ”Förebilden var alltid, alltid Velvet Undergrounds ‘Pale Blue Eyes’ (…) Och gång på gång kom han väldigt nära den där förebilden”, så ser jag det som ett hån, trots att det av allt att döma är menat som en kärleksförklaring.

Today, On Fire och This Is Our Music är tre skivor fyllda med odödlig popmusik. Tidlös popmusik. Jag upptäckte de först i och med en återutgivning, inklusive live- och bonusspår, förra året. Eller, jag ska vara helt ärlig: jag upptäckte Galaxie 500 eftersom låten Strange var med på soundtracket till filmen Greenberg. En låt som slog mig till marken (något filmen för övrigt inte gjorde). En text som slog mig till marken, en gitarrslinga som liksom kved, grät och förmedlade en känsla så stark att jag tappade hakan. Varför hade jag inte hört det här förut? Hur kunde det här bandet inte vara recensenters favoritreferens i nutida musikjournalistik? Eller var det så? Var jag kanske, hemska tanke, bara illa påläst?

Jag kan utan att ljuga säga att Galaxie 500 förändrade mitt liv. Berikade mitt liv. Och gör det fortfarande. Och vet du vad, det kan göra samma sak för dig. Alltihop finns på Spotify. Gå in och lyssna nu. Det är min uppmaning till dig. Lyssna på Dean Warehams röst och på texterna. Nästan samtliga skrivna under drogpåverkan, i alla fall om man får tro Deans mellansnack där det vanligaste ordet efter ”thank you” var ”acid”. Det kommer trösta dig om du är ledsen och det kommer vara ett skräddarsytt ackompanjemang till din lycka. Lyssna på alla fantastiska covers bandet spelade in, låtar som i deras händer fick helt nya dimensioner, George Harrison hade antagligen hållit med om han varit i livet. Gräv ner dig i den här musiken, i deras musik som speglade deras samtid men fortfarande speglar ungdomen och dess kval på ett sätt som förblir högst relevant livet ut. Jag må vara samma person som gav högsta betyg till The Pains Of Being Pure At Hearts nya för några veckor sen, men det är en skiva som ter sig som en löjlig pastisch jämfört med Galaxie 500.

Att slå an en ton. Att träffa rakt i hjärtat, om och om igen. Är det inte så man önskade att all bra pop var? Att hitta ett melankolins, skramlande recept och sedan förädla det i låt på låt tills det inte finns mer att tillägga och då sätta punkt. Tre skivor, några fler utspridda låtar, inte mer. Galaxie 500 är unika, var unika. Och när Dean Wareham står på Strand och kvider ”Njaaaa” i falsett 20 år senare så är det fortfarande unikt. Och knäckande jävla bra.

Dean Wareham spelade alltså på Strand. Galaxie 500-låtar. Och det är faktiskt sorgligt att det var så få som bemödade sig betala de 100 kronorna som det kostade. Att det var fler som kom efter spelningens slut för att dansa till Gold Panda eller bara supa sig fulla. Att Dean kunde stå efteråt och sälja t-shirts utan att det flockades ivriga fans runtomkring honom. För det var otroligt mäktigt när Fourth of July och Ceremony fyllde den halvfulla lokalen, det var årets hittills bästa spelning i min bok, och då var ändå den efterföljande valborgskvällen med Pascal och Alkberg något alldeles extra (i år var valborg lilla punk-julafton). Sorgligt att så få från min generation var där, att så få var där överhuvudtaget, men samtidigt, och nu är jag egocentrisk: det förgyllde nog min upplevelse.

Jag undrar om jag hade tyckt om Galaxie 500 lika mycket som jag gör om det var så att de inte totalt hade glömts bort. Samma sak med Big Star. För inget ont om världshits, inget ont om det som det skrivs spaltmeter om i musikpressen, inget ont om det som säljer, men visst är det en otrolig nästan religiös känsla att ”hitta” ett band som nästan ingen annan ”hittat”? Eller i alla fall ingen i ens omgivning, i ens bekantskapskrets. Det kändes som att jag och de andra närvarande i publiken var utvalda, det var vi som fick höra detta. Jag, DN:s Mattias Dahlström och några till. Jag hade inte bytt bort det mot att se Velvet Underground live för något i hela världen, men det kanske bara är jag.

Läs mer