Recension

[image name=betyg2]

Jag tycker redan att första låten är i löjligaste laget. Rätt svängig, medryckande – men i löjligaste laget. Tänker först att det är kul. Man behöver inte vara allvarlig hela tiden. Att sjunga ”Have you seen the world in that one million camera?” om och om igen med bebisröst, det kan väl vara en bra låt för det? Och resten av skivan är kvar, det lär ju ta sig…

Skivan heter Goods, artisten heter Edda Magnason. Med en röst som påminner lite för mycket om Maia Hirasawa gör hon en rätt soulig, somrig, ivrig popmusik med mycket lustiga instrument och glada infall. Några låtar är bra, Eddas medmusikers spelglädje är smittsam och man blir stundtals på bra humör, men låt efter låt (de bra som de dåliga) lider av samma problem: det är barnsligt, barnsligt, väldigt barnsligt. Rätt skickligt utfört, bra pianodriv, men jag kan inte ta det på allvar. Låten Beatle, som hade varit riktigt bra annars, förstörs med att Edda Magnasson halvägs in börjar sjunga till melodin från ”Blinka lilla stjärna” (ja jag tänker på den och inte på Mozart), nonsensspråket i Falling Asleep To A Kitchen Conversation är smått outhärdligt och den instrumentala låten Hur Jag Föreställer Mig Att Det Är Att Segla förstår jag inte vitsen med. Jaha, det är så här du inbillar dig att det känns att segla. Good for you.

Hade Edda hetat Regina Spektor, Anna Järvinen eller Björk hade hon kanske kommit undan med sitt evinnerliga trallande eller bisurrsamplande, för då hade låtarna och hennes uttryck i övrigt varit tillräckligt bra och originellt, men som det är nu går det mig mest på nerverna, bra låtar som Handsome till trots. Lite synd tycker jag nog att det är. Att förstöra helhetsintrycket från en annars bra poplatta med en onödig överdosering av bebisspråk.

Elis Burrau

Läs mer