Recension

[image name=betyg2]

Det Vackra Livet är Philip och Henrik Ekströms nya projekt där de gör musik på svenska. Bröderna utgör i vanliga fall stommen i Göteborgs eget The Cure, The Mary Onettes (om ni undrar vad Stockholms The Cure heter så är svaret Shout Out Louds). I en, för att citera pressutskicket, ”kreativ explosion” skrev Philip majoriteten av skivans låtar under tre veckor i augusti 2010. Inspirerad av sin mormors memoarer och den finlandsvenska poeten Claes Andersson valde han att skriva på det svenska språket, och det är egentligen bara det som skiljer Det Vackra Livets självbetitlade debut från bandet i vilka bröderna vanligtvis huserar. Influenserna, svårmodet och ljudbilden med de dånande trummorna finns ju där. Svenska istället för engelska… fast vid närmare eftertanke finns det ännu en sak som skiljer Det Vackra Livet från The Mary Onettes: faktumet att sidoprojektets låtmaterialet är snäppet sämre.

Snäppet sämre, men ändå: jag tycker stundtals att det är bra. Det är ju bra. Fast skivan gör mig kluven. Inte nog med att jag slås av känslan att det rör sig om melodierna som inte dög åt The Mary Onettes, jag vet att det inte är sant, men det spelar ingen roll, bara att skivan ger mig känslan räcker. Dessutom är det så mycket svårare att komma undan med pretentiösa texter när de är på svenska. Låttitlar som Barn Av En Istid och Prärie Av Ljus kombinerat med den här ödesmättande stämningen, de här syntarna, det här som är på liv och död hela tiden. Hur bra kommer det att åldras? Jag har samma problem med Jonathan Johansson. Det känns mäktigt att lyssna på Det Vackra Livet när man traskar hemåt i den kalla, regngråa natten en smula deppig efter en kväll som inte riktigt blev som man tänkte sig. Då är det här projektet signerat bröderna Ekström smått fantastiskt. Dagen därpå däremot, när man väcks av ett bländande solljus som letat sig in i glipan mellan gardinerna, när fåglarna kvittrar och man lagt gårdagen bakom sig, hur sugen är man då att sätta på den här skivan? Ja, ni fattar. Inte särskilt. Då fixar jag hellre frukost gnolandes till Broder Daniel. Då vill jag ha livsglädje.

Det är aldrig fel med episk popmusik, men episkheten får inte bli ett självändamål. Mäktig musik är ofta bra musik, och så är fallet på flera av den här skivans spår, men på vissa känns det som att den stora ljudbilden, de dödsallvarliga texterna och den plågade sången mest är där som en sorts praktfull lockfågel. Man ska förföras av den och inte se det faktum att vissa av låtarna är rätt fattiga, inte skulle funka i avskalade versioner (de funkar knappt nu). Juni Berättar, Askan och framförallt singeln Viljan må vara riktigt bra låtar både text- och melodimässigt, men det säger en hel del att den sistnämnda är tusen gånger bättre i remixversionen av Studios Dan Lissvik.

Ett vackert liv må vara ett storslaget liv, men det är också stundtals jordnära. De vackraste av liv tar sig inte själv på blodigt allvar precis hela tiden. Och om det nu måste envisas med att göra det så kan det väl i alla fall, likt Pascal, ha en smutsigare ljudbild, eller, likt Kent, ha starkare melodier. Eller bara hålla sig till engelskan. Det säkra kortet.

Elis Burrau

Läs mer