Recension

[image name=betyg4]

Upplägget; En sida var, tre nyskrivna låtar, varsin cover och en duett. Utifrån de premisserna har Pascal och Mattias Alkberg byggt sin gemensamma skiva. För ett gemensamt projekt är precis vad det är. Det är lätt att man faller in och ska jämföra; vilken av parterna är bäst? I det här fallet känns det helt irrelevant eftersom båda bjuder på fin stiluppvisning. Fast till en början känns det som om de båda banden trevar lite mer än vad vi som lyssnare är vana vid. Att något är vaj.

Det tar några varv innan det sätter sig och man vant sig vid upplägget. Split-skivor är inte särskilt vanliga och eftersom det är två band hade man förväntat sig diskrepans. Men den infaller aldrig, det är väldigt homogent. Inte på det musikaliska planet däremot. Pascal spelar sin grottrock och Alkberg leker i Thurston Moores skramliga sandlåda. Snarare verkar de i samma själsfrändevärld. Ställningstagandet, utanförskapet, krossa skiten-tänket och ändå med humor och kärlek till rockmusik och världen. Det man på förhand hade tänkt om samarbetet stämmer inte. För Pascal är inte bara Pascal, och Alkberg är inte bara Alkberg. De har tänkt på varandra och skapat musik tillsammans. Fast på olika geografiska platser. Norr och syd.

Hur tacklar de då premisserna? Jo, båda lyckas galant. I val av covers är ändå Pascal starkare, då deras cover av Peter Lemarcs Håll om mig fungerar bländande briljant. De gör om den gamla dängan till att passa sitt eget bråkiga jag. När Mattias tolkar vännen tillika bob hund-medlemmen Conny Nimmersjö, tar han inte ut de välbehövliga svängarna. Istället blir det bara en fin hommage i marginalen. Förhoppningsvis gör detta att fler söker upp Nimmersjös skiva Skörheten och Oljudet, ett av 00-talets mest underskattade svenska album.

Pascal brukar få skit kastat åt sig för deras sparsamma och enkla texter. En annan tycker att det är att missa målet, och bollen med för den delen. Att Pascal ser sig själva som anhängare av grottrock betyder att de vill åt det primala och simpla. Om texterna vore utsmyckade och tillkrånglade skulle resultatet med största sannolikhet bli konstlat. Deras malande lokomotivgung kräver dessa rättframma texter. Men att Mattias Alkberg ska leverera rent textmässigt har nog ingen tvivlat på. Flera av formuleringarna han får till går rätt in i citatböckerna. Refrängen till Mitt smutsiga blod är till och med tatueringsvänlig;

Ben å brosk å märg å smuts å snor
Viljan är oändlig
Förmågan är inte stor nog.

Axel Stenros

Läs mer