Recension

[image name=betyg4]

Där Sometimes I Wish We Were an Eagle slutade, sakral uppgörelse med Gud, fortsätter Callahan sin nya skiva med sig själv i rollen som frälsare. Han reser över den nya vilda världen. Berättar kargt, sjunger kargt, musiken är karg. Det är ingen slump att albumet är döpt till Apocalypse.

Borta är de ljuva stråkarna, men den kärva och avgrundsdjupa stämman är intakt. Istället påminner ljudbilden mer om förra årets liveskiva och det stökiga lo-fiskränet som han skapade under aliaset Smog. Det är avskalat och intensivt och utöver några söta flöjter, tar det sin tid innan man inser att de vackra arrangemangen är strukna. Turligt nog är tröskeln rätt låg och den är lätt att kliva över.

Som frälsare angriper han sitt modersland USA. I låten America! ironiserar han över deras världsherraväldesyn. Han sjunger att han önskar att han befann sig i landet, även fast vart han än vänder sig ser han Amerika. Det grandiosa riket som fött upp så många legendarer, har så stark armé, världsomspännande kultur och ändå räcker inte maten till befolkningen. I bibelbältet har man ännu inte gett upp Gud, fastän stämningen är spänd och hård. Och ännu har man inte gett upp tanken på gränser. En frälsare är nog precis vad som behövs.

Bill Callahans språkbruk har alltid varit spartanskt, han har inte sagt mer än nödvändigt. En formel som han inte försökt rucka på alls. Även om han nog aldrig varit så mycket Frank Sinatra och crooner som här. Ibland lallar han till och med. Mest otroligt är ändå att han flinar till en gång. Även om det är med ett föraktningsfullt smil i mungipan.

Mot slutet kommer dock Bill på sig själv, bubblan spricker. Han är inte den Kristusgestalt han tror sig ha varit. Han har fäktat väderkvarnar, gjort sig till åtlöje likt värmlänningen Boltzius. Apokalypsen tillhörde inte världen, apokalypsen var Bills. Den stora resan vi åhörit under albumets gång, var egentligen en kaotisk inre resa i ett krossat psyke. När vi låter skivan åka ett varv till märker vi ledtrådarna. The real people went away. Breaks a strong, strong mind. Ur detta uppvaknande blev skivan till. Hans sista ord är DC450, albumets etikettnummer.

Axel Stenros

Läs mer