Recension

[image name=betyg4]

Toppar och dalar. Den gamla klyschan. Vill egentligen inte använda den, men The Strokes är tillbaks med en ny skiva och ja, vad ska jag göra?

Angles. Det är en comeback-platta av ett till synes avdankat gäng svartklädda hipsters som bara lyckats alstra halvbra soloprojekt de senaste åren, men låt oss ignorera det. Eller, låt oss i alla fall försöka. Låt oss försöka syna nya skivan kronologiskt och så objektivt vi kan i den mån det är möjligt:

Så, vi börjar från början. Första låten, Machu Picchu. Helt okej, cool låttitel, soft inledande baktakt och bra gitarrer, godkänd inledning. Sen, Under Cover of Darkness. Nu börjar det likna något. Direkt och klädsamt nonchalant indierock som fastnar vid första lyssningen. Och finns det en nu levande röst som passar bättre till att kvida fram ironiska oneliners så som ”everybody’s singing the same song for ten years” än Julian Casablancas? Svar: antagligen inte.

Sedan, en liten dal. Två anonyma, inte helt värdelösa, men ack så färglösa spår följt av Taken For A Fool som är ungefär lika bra som en ovanligt klädsam axelryckning. Efter det Games som är som tagen från Casablancas soloutflykt och en rätt fin bagatell i Call Me Back.

Men, därefter. Utropstecknet. Gratisfaction. Allesammans, Gratisfaction. Så satans svängig. En av årets bättre redan nu. Jag måste spela den fem gånger innan jag kan gå vidare till Angles två avslutande låtar, Metabolism som låter häftigare än vad den är och Life Is Simple In The Moonlight som är en förvånansvärt värdig avslutning. Och sen tar det slut. Punkt. Kan inte undgå att tänka i fler klyschor. Flaggan i topp, liksom.

Okej. Sammanfattning. Ett indierockband med en ny skiva. Hippt omslag, några bra, några mindre bra, men tre jävligt bra låtar. Toppar och dalar. De förstnämnda överväger de senare. En fyra blir det. Klart slut.

Elis Burrau

Läs mer